Under Subörbfestivalen i augusti ägde Akt I och II, en kraftfull manifestation för breakdansen. Men trots detta – eller kanske just därför – medverkade endast två tjejer i de sammanlagt sex föreställningarna – och de hade undanskymda roller i sina grupper. Vad som däremot fanns i överflöd var manifestationer av patriarkatets hierarkiska struktur (på vanlig svenska: bevis för principen störst gubbe styr).
Akt I och II blev en hyllning till den våldsamma amerikanska gängkulturen, en kultur med snäva gränser för såväl mäns som kvinnors handlande. Därför var det inte överraskande att tjejernas roll var att heja på grabbarna, inte att breaka loss själva. För även om de, likt de två kvinnliga deltagarna, trots allt fått privilegiet att delta fick de inte riskera att framstå som starkare och tuffare än killarna. Detta kändes lite absurt med tanke på att jag dagen innan sett tuffa, starka kvinnliga akrobater och jag funderade mycket på var alla kraftfulla tjejer tagit vägen.
Hyllning till den grabbiga gängkulturen
Jag frågar en framstående kulturprofil varför han inte satsar på kvinnliga breakdansare. Hans min gör att jag inte blir särskilt förvånad när han försöker vifta bort min fråga som om den vore helt obefogad. Men jag låter mig inte viftas bort utan upprepar min fråga. Då drar han upp det i jämställdhetsdebatter vanliga argumentet att tjejer visst får utrymme, men inte här. I det här fallet på Arvikafestivalen, men Arvika är inte Stockholm och det är i Stockholm man måste synas för att verkligen synas. När jag påpekar att det kanske vore en bra idé att lyfta fram tjejerna, slår han indignerat ifrån sig med att någon positiv särbehandling vill han verkligen inte vara med om. Det låter på honom som om man genom att lyfta fram tjejerna skulle misskreditera dem konstnärlig och publikt. Ett märkligt argument med tanke på att det aldrig är någon som tänker så när det handlar om killar. Han tycks för övrigt mena att om tjejerna är tillräckligt bra tar de sig fram ändå. Så blir han lyrisk över en grupp han sett i Arvika och lovar att skicka mig en video – förmodligen för att jag skall ha något att titta på tills de av egen kraft tagit sig fram till en Stockholmsscen.
Ett radioprogram i P3
D Muttants på radion, i full frihet – och äntligen hör jag hiphop som säger något väsentligt. Och de inspirerar. Bland annat får vi i programmet höra om den femtonåriga tjejen som skickat en cd till dem där hon sjunger följande: ”För vi är flickorna som hoppar på pojkarnas små snoppar”. Med tanke på tjejernas allt värre situation av utsatthet och sexuellt övervåld, såväl verbalt som fysiskt i skolan, så känns budskapet befogat.
D Muttants var också i Arvika och – eftersom de är så populära att det inte går att bortse från dem – var de också med på Subörb. Vi får höra hur de i Arvika träffade Dogge Doggelito och frågade honom varför det var så lite tjejer inom hiphopen. Dogge svarade att det var väldigt tufft och krävande med hip-hop. Jag antar att han med det ville säga att det inte är många tjejer som klarar det. Däremot hade Dogge inget emot kvinnor som han såg som guds finaste gåva. Förbluffad undrade jag om jag hört rätt för det lät mer som ett citat ur en sekelskiftesroman än ett yttrande av en ung man år 2003. Trots sin upphöjda syn på kvinnan hade han inget problem med de manliga rapparnas råa och kvinnoförnedrande språk. När D Muttants frågade honom om detta svarade han följande: ”Det är det som är hip-hop, du får säga och tycka vad du vill.”
Kvävande kultur
Det vill säga, du får säga och tycka vad du vill, om du håller dig inom de snäva gränser som denna mansdominerade ungdomskultur ställer upp. Eftersom ingen manskultur någonsin frivilligt bjudit in kvinnor att breda ut sig inom dess område är det helt logiskt att det inte finns någon plats för tuffa, starka tjejer i centrum av uppmärksamheten, det vill säga på scenen. Men ingen kultur överlever och utvecklas om den inte förmår ta in nya intryck och impulser. Den utveckling jag sett inom breakdance – och som jag upplever att Akt 1 & 2 var ett uttryck för – är en fortskridande förstelning som till slut kommer att strypa breakdansens livskraft.
Dessutom upplever jag det som oroväckande att denna ungdomskultur accepterar ett reaktionärt synsätt som inte passar in i dagens jämställda samhälle. Som tur är finns det tjejer som i likhet med D Muttants inte tvekar att utmana de förlegade könsrollsidealen. Det som fordras nu är att de som bestämmer över scenerna ger tjejerna del av det utrymme som killarna roffat åt sig, och som de inte frivilligt kommer att dela med sig av.
Loading ...
