Fördjupning [2000-09-02]

Var fanns det nya i Göteborg?

Göteborgs dans- och teaterfestival à la år 2000 blev en succé. Det var de flesta på plats överens om. Med 11 000 sålda biljetter sattes nytt publikrekord och för första gången lyckades man nå ut helt och hållet till teaterintresserade människor i och omkring Göteborg.

Dessutom var publiken på föreställningarna glädjande mångfasetterad – unga och gamla, män och kvinnor, i en salig blandning.

Men på kultursidorna höjdes kritiska röster. Var fanns den nyskapande teatern? undrade krönikörer och recensenter. Och kunde festivalen inte ha flugit hit avantgardet inom asiatisk scenkonst i stället för folk med rötterna djupt begravda i traditionen?

Nummer tog ett eftersnack med festivalgeneralen Birgitta Winnberg Rydh.

Experimentellt efterfrågat
Skribenten Danjel Andersson saknade i en krönika i Dagens Nyheter den experimentella teatern från Japan, USA, Italien och Tyskland. Varför valde ni bort den?
– Det är svårt att göra allt samtidigt. Förra gången, 1998, hade vi ganska mycket teater. Men jag tycker vi hade en del även i år: Robert Lepage, Raimund Hoghe, Les Ballets C de la B och även Josef Nadj. Visst låg fokus på asiatiskt berättande, men de föreställningarna var faktiskt lika många som teaterföreställningarna.

Håller du med dem som tycker att ni generellt sett har valt säkra kort framför det nyskapande?
– Hur länge är någonting nyskapande? kan man fråga sig. Jag pratade med Raimund Hoghe som tyckte att den indiska kutiyattam-föreställningen, som bygger på en urgammal tradition, var det bästa han sett på flera år. Det nyskapande kan också vara att leta efter sina rötter. Där kan man hitta en ursprungsrörelse som man kan känna igen sig i.

Viktigt visa traditionen
Flera kritiker, bland andra Tomas Forser i Expressen och Cecilia Olsson i Dagens Nyheter, tycker att festivalen även kunde ha presenterat asiatisk teater som spränger ramarna i sitt hemland, och inte bara traditionell scenkonst. Hur tänkte ni när ni valde ut de asiatiska gästspelen?
– Vi tyckte inte vi kunde presentera asiatisk teater som spränger ramarna innan vi har visat upp traditionen. Jag har sett asiatisk, traditionell teater förut, men hur många andra i publiken har det? Man måste veta vilka regler det är de bryter mot. Därför måste man presentera traditionen först.
– Det bangladeshiska gästspelet av CAT (Centre for Asian Theatre) var för den delen en hybrid av flera olika former. Det låg något väldigt nytt i den föreställningen.

Inte råd att vara smal
Kommer ni att satsa mer på nyskapande scenkonst i framtiden?
– Frågan är: Vad är det vi längtar efter mest i Göteborg? Jag tror att det är föreställningar som är ärliga och uppriktiga. Som festivalens zigenska Cirque Tzigane. De gör inget stort, konstnärligt arbete, men de säger: kom hem till oss och vår cirkus. Det är sådana föreställningar som ger lust att leva!
– Rent konstnärligt hade vi kanske en bättre festival 1998, men den nådde inte ut på samma sätt. Operans stora scen har 1200 platser i salongen. Jag vet att den är perfekt för dans, men hur många kommer då? Jag kan inte vara så smal, jag har inte råd med det. Jag känner ett ansvar när jag hanterar kommunala och offentliga medel. Därför lägger jag något som drar en stor publik på Operan, så att folk kan säga att de har varit på festivalen. Nästa gång kanske de hamnar på något med högre konstnärlig kvalitet, eller hur man nu ska uttrycka det.
– Men man får inte glömma bort de vi hade som visade på nya vägar. Som Robert Lepage och Raimund Hoghe.

Osäkert med festival år 2002
Är det omöjligt att tillfredsställa alla kritiker samtidigt?
– Ja, och det är inte meningen. Vad hemskt det vore om alla sa i en kör: detta är fantastiskt. Då fanns det inget kvar att göra.

Blir det en festival år 2002?
– Det är det ingen som vet. Detta är ett projekt som man bestämmer sig för från gång till gång. Det beror på det ekonomiska resultatet för den här festivalen. Det är inte klart än, men jag tror jag håller budgeten.

Vad står överst på önskelistan i så fall?
– Jag skulle så gärna vilja kunna ta hit någon av de stora koreograferna och danskompanierna. Som Fredric Forsythe eller Nederlands Dans Theater. Men de måste man boka två år i förväg. Därför vore det bra att veta hur det blir så snart som möjligt.

Marit Kapla

Share/Bookmark
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare