Den fria scenkonsten kan delas in i tre kategorier:
1. De etablerade scenkonstnärerna utan egen scen.
2. De etablerade scenkonstnärerna med egen scen.
3. Alla andra, de unga, de okända – den ännu osynliga scenkonsten, den vi längtar efter.
Om 10-20 år kommer den fria teatern (förhoppningsvis) att representeras av idag okända aktörer ur kategori 3. Vi avlöser varandra, som vågorna mot stranden. Pistolteatern, Jordcirkus och Scharazad försvann, och andra tog vid i Stockholm. Och snart är det dags för en ny generation att ta över. Denna vitaliseringsprocess är viktig, för dynamiken i den fria scenkonsten stjälper senare in på institutionerna och påverkar svensk teater i stort. Alla som sysslar med fri scenkonst härstammar från kategori 3. Det är där vi börjar.
1974 beslöt man att den fria scenkonsten är så viktig, att den skall stödjas med anslag (kommunala och statliga). Men under de 25 år som jag har varit verksam så har fördelningspolitiken kring dessa anslag varit statisk. Nästan alla pengarna har hamnat i samma fickor (kategori 2) år efter år, oavsett de konstnärliga resultaten, samtidigt som det inte tillkommit några nya pengar. Jag missunnar ingen evighetslånga verksamhetsbidrag, men när konsekvensen är att alla andra inte har några anslag att söka – ja, då blir jag orolig. Utvecklingen inom fri teaterkonst i Stockholm har stagnerat, återväxten har försvunnit. Man har slutat att ansöka om medel, för det finns ändå inga att få. Och utan pengar ger man upp efter ett antal år.
Men det senaste året har antalet ansökningar från scenkonsten i Stockholm ökat från 700 till 1200. Plötsligt har optimismen kommit tillbaka. ”Va – kan vi få anslag, är det möjligt?”
Hur skall anslagen fördelas så att alla tre kategorierna av sökande får sin förtjänta del av pengarna? Eftersom kvalitet, och mindre lyckad kvalitet, finns i alla tre kategorierna så är det en svår kulturpolitisk fördelningsfråga. Men det spelar ingen roll om den är svår – för det är den viktigaste frågan. Anslagspengarna till den fria scenkonsten måste vara tillgängliga för alla – var det inte så det var tänkt från början? Vi kanske måste börja om, och gemensamt definiera vad som menas med fri scenkonst? Den som inte intresserar sig för de övergripande kulturfrågorna, riskerar att ses som någon som mest värnar om sina egna intressen.
Om 10-15 år kommer hyreskostnaderna för den fria scenkonsten att ha fördubblats igen. För enskilda aktörer kommer det att bli mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att finansiera dessa kostnader. Det är därför av yttersta vikt att stat och kommun (politikerna) nu tydligt markerar vilka fastigheter/teatrar som avsätts till fri scenkonst. Det skall inte vara några tillsvidareexperiment, utan långsiktiga satsningar. Det är bättre att staden väljer ut scener i sitt egna fastighetsbestånd, än att hyrespengarna hamnar i bostadsrättsföreningar. Deras fortlevnad som scenkonsthus skall vara oantastlig, och de skall vara tillgängliga för alla.
* I måndags debatterades det nya kulturstödet på Dramatens lilla scen. Max Lundqvist var där, liksom Nummers tidigare chefredaktör Ylva Lagercrantz, som rapporterade för Svenska Dagbladet.
Loading ...
