Riktiga män klarar tydligen motgångar. Vägen till Sverigepremiär för denna australiska komedi, av Scott Rankin och Glynn Nicholas, har varit kantad av tuffa sådana (som en konkurs som hotade att sätta stopp för produktionen).
Men nu står alltså fyra män på scenen och får sina berättelser ackompanjerade av en man vid piano (Carl Flemsten).
Chefen Ture (Tommy Körberg) tvingar sina närmaste män, den neurotiske Max (Johan Rheborg), den ambitiöse kvinnotjusaren Ulf (Erik Johansson) och den förvirrade Göran (Johan Ulveson) till en tropisk ö över helgen för att omstrukturera företaget.
Stämningen blir raskt spänd när det står klart att alla kanske inte kommer att vara kvar när måndagen kommer.
Riktiga män är som pantomimteater fast med prat. En härlig blandning av slapstick, sång och lite dans. En ganska sorglig historia, men som berättas med en rejäl skopa humor och mycket värme och respekt. En berättelse om att ta vara på det lilla man har.
Något som även stämmer på Zofi Nilssons scenografi. Tre vita ramper i olika nivåer, ett piano och två pallar. Det är allt. Så enkelt och snyggt. Resten spelas fram med hjälp av skickligt skådespeleri och lustiga ljudeffekter.
Regissören Emma Bucht har tagit väl vara på de olika små egenheter och den specialkompetens som var och en av skådespelarna besitter. Dessa sköna snubbar känns typecastade. Var man på sin plats.
Kanske är det just därför Johan Ulveson kan inta hela scenen med sitt magnifika kroppsspråk, Tommy Körberg fylla hela salongen med sina svulstiga ballader och Johan Rheborg självsäkert kränga mellan monolog och dialog.
Översättningen (manuset Bengt Ohlsson, sångtexterna Henrik Dorsin) och bearbetningen (Bucht) ger en skön samtidskänsla och en och annan välriktad känga till bland annat Mikael Persbrandt.
Riktiga män är en rolig komedi med ett budskap. Och vad gäller riktiga män kan jag intyga att de alltså finns på Maximteaterns scen under våren. Med en hop briljanta kvinnor bakom sig.
Loading ...
