Till vänster hemmet med Anna Hannings slitna mamma, till höger en skola i grått, vitt och svart – bildligt och bokstavligt – där regelrätt mobbning ledd av magister Christer (Jan Löfgren) pågår. I mitten en öppning mot den andra världen Sajnigi (esperanto för förställa) där färgerna är starka och klara, ingenting är rätlinjigt och Håkan Borgstens skönt tvetydiga narr Buffon huserar. Han är huvudpersonen Felix’ inre röst som tröstar och hjälper men också blir farlig. Det är också nära Sajnigi, bakom den halvgenomsiktliga väggen som musikerna finns – en fin scenografisk lösning av Jens Gustavson.
Bakom det nyskrivna musikteaterverket finns Fredrik Westin och Roger Rådström som skrivit text och musik tillsammans. Huvudpersonen Felix har någon slags diagnos, oklart och kanske oväsentligt exakt vilken. Fredrik Westin har egna erfarenheter av hur det är att vara förälder till ett barn med diagnoser och föreläser också om detta. Om verkligheten i alltför stor omfattning lägger problemet hos individen gör Utanförskapet helt om, här ligger all synlig problematik i omgivningen som på olika sätt mobbar eller ger upp om Felix. Det börjar illa, blir värre och värre för att sedan få en deus ex machina-lösning. Det blir alltför svartvitt och känns inte alls trovärdigt.
Det är synd att dramaturgin fallerar eftersom det finns så mycket som är så bra i uppsättningen. Textmässigt fungerar det fint, musiken rör sig mellan det kabaretartade, det rockiga, strikt disciplinära och innerligt berörande. Musikslingor och texter sätter sig i huvudet. Kontrasten mellan vuxenvärldens operaröster och de ungas mer musikalklingande stämmor är utmärkt. Sångarna gör också fina prestationer i regi av Märit Bergvall. Med tanke på att det är skådespelardebut för Magnus Schönberg gör han det utmärkt. Själva grundidén, att någon som ställs utanför flyr in i en annan värld är också i högsta grad relevant och trovärdig. Jag önskar bara att det genomgående budskapet ”annorlunda är ett annat ord för speciell” fått en lite mer nyanserad inramning.