Tillsammans med dansarna Johan Thelander, Kristiina Viiala, Zoë Poluch och Ludvig Daae drömmer koreografen Gunilla Heilborn om att upprätta Akademien som en filosofisk samlingsplats med plats för dansanta rörelser.
Det finns någonting oerhört sympatiskt i hela anslaget kring Akademien, något som redan innan föreställningen egentligen börjar väcker ens uppmärksamhet. Dansens hus stora scen har gjorts bredare och svält ut på sidorna. Bland de antika kolonnerna finns en talarstol med ljusslinga, en studsmatta, samt ett piano med en stor samling leksakshästar. Scenografin andas på samma gång klassik antik kultur, svensk folkhemsnostalgi och en sorts lågmält skruvad vardagsabsurdism. Samtidigt är stämningen mer vemodigt optimistisk än den är nostalgiskt tillbakablickande.
I Akademien befinner vi oss med andra ord i ett omisskänneligt Gunilla Heilbornskt landskap. Miriam Helledays ljussättning, Katarina och Susanna Wiklunds scenografi och inte minst Kim Hiorthøys i sammanhanget helt avgörande musik skapar tillsammans den där stämningen av förväntan som ofta finns kring Gunilla Heilborn och hennes uppenbart kreativa och infallsrika team.
I den här förlorade eller övergivna Akademien rör sig de fyra dansarna och även om de mest av allt pratar (när de inte brister ut i sång) är det som om deras kroppar helst av att skulle vilja börja dansa eller i alla fall utforska nya rörelser. Men det gör de nu bara undantagsvis. Som när Ludvig Daae omsorgsfullt dansar sitt stjärntecken alltmedan Johan Thelander betraktar uppstegningen tämligen ointresserad. Eller som när alla fyra dansarna ungefär mitt i föreställningen uppställda på rad dansar loss till Kim Hiorthøys truliga och charmiga elektroniska popmusik.
Istället är det gesterna som ges en framträdande plats när ämnen som astrologi, den fria viljan och huruvida det finns någonting som man skulle kunna kalla för ”måttfull generositet” avhandlas. Vanliga gester blir absurda och till betydelsebärande rörelser när deras händer gör dem lite långsammare, större och tydligare än normalt. Precis som i This is not a love story visar Gunilla Heilborn ingen rädsla för tomrum, mellanrum eller pauser. Tvärtom är det tankepauserna mellan det som sägs eller dansas som är Akademiens styrka.
Loading ...
