I ett nyhetsinslag på TV (22/8), intervjuas Elisabeth Fleetwood, moderat talesperson i kulturfrågor, som menar att Riksteatern kostar för mycket för staten. ”Länsteatrarna kan göra samma jobb”, menar hon. Den tekniska och producerande kunskapen tycker hon dock kan leva vidare i någon form som kunskapskälla för Länsteatrarna.
Det verkar ha gått Fleetwood förbi att Riksteatern inte allena består av producenter och tekniker, skruvar, muttrar, utan också av världskända ensembler och namn som Cullbergbaletten med repertoaraktuella Mats Ek och Riks Drama med Lars Norén i spetsen. För att inte glömma Unga Riks arbete med kvalitativ teater för unga, Riks Gästspels enastående arbete med att föra ut det bästa av svensk scenkonst till en förväntansfull publik som idag uppgår till nästan 1/2 miljon personer om året (total publiksiffra för hela Riksteatern), Tyst Teater som når ut till en teckenspråkspublik i hela världen och nydanande JAM som gör scenkonst av unga uttryck som aldrig skulle synas annars. Men framför allt, Riksteaterns 240 ideellt arbetande teaterföreningar som slitit och släpat gratis för teatern sedan sekelskiftet. Och som – observera – inte bara arrangerar Riksteaterns produktioner, utan också föreställningar av fria producenter och länsteatrar och därmed verkar för en bredd av all teater i hela landet.
De frågor Elisabeth Fleetwood borde ställa sig är, har alla dessa människor jobbat förgäves – d v s nästan 40 000 medlemmar – och har vi råd att gå miste om deras kompetens, har Sverige råd att mista kända, konstnärliga namn sett ur både en nationell och internationell synvinkel?
Elisabeth, du vet väl att kulturen är det sista som dör i exempelvis ett krigshärjat land. När jag exempelvis besökte Sarajevo under kriget 1994, så såg man inte många människor på gatorna, men källarteatrarna blomstrade för fullt därför att folk behövde få andas någonstans, ventilera sina trauman. Varför är det så, tror du?
Allt kan inte mätas i lönsamhet. Hur mäts i såfall den själsliga berikning som förfinar människan till att inte begå bestialiska handlingar, att lära känna varandra? Detta är inte en journalistiskt oberoende krönika, utan en högst subjektiv åsikt skriven i vredesmod torsdag 23 augusti.
Obs: Nyhetsinslaget jag nämner visade scener från Riksteaterns höstpresentation blandade med Elisabeth Fleetwoods uttalande angående moderaternas nya kulturpolitik som släpptes samma dag. Snyggt jobbat, Rapport.
Tyck gärna till och släng dig in i hetluften tillsammans med mig.
Loading ...
