Dessutom har han spelat frustrerad äkta make till en flyktinggömmare i TV-serien Det nya landet, försupen pappa i Grandavägen 7 på Göteborgs Stadsteater och invandrad cateringägare med försäljartalanger i Påläggskalven på Backa Teater.
”Jag har haft tur”, säger Lars Väringer i intervjun med Nummers Göteborgskorrespondent Marit Kapla. Ur ett långt samtal på premiärdagen för Stickor i hjärtat hann de med Lars Väringers funderingar om dragshowartister, hur man spelar invandrare när man är svensk, vad Jarl Kulle och John Cleese har gemensamt samt en del livsvisdom som inte bara gäller skådespelare.
Vem är Skåpmamman?
– I det samhälle som skissartat tecknas upp i pjäsen finns ett departement för skåpmammor som delar ut mammorna till barn som behöver dem. Skåpmamman är också en metafor för att människor, eller kvinnor, stängs in i skåp. Vad skåpet är kan man diskutera men jag tror det är konventioner och de roller vi tilldelas, det som gör att vi inte vidgar våra vyer utan pressar in barnen i nya mönster som vi är offer för själva.
Hur var det att spela kvinna?
– Jag tänkte inte så mycket på det utan vi försökte bara lösa pjäsen. Jag ville inte lägga till för mycket utan snarare hitta den kvinnliga sidan inom mig.
I en sekvens gör Skåpmamman ett regelrätt dragshownummer inklusive kabarésång, discokula och glitterdraperi. Hur kändes det?
– Det var kul, fast det är inte dragshow. Om en dragshowartist hade gjort det så hade han spelat mer på det kvinnliga. Vi döljer inte att det är en man. Skåpmammans roll handlar om att det har gått så långt att man kan tänka sig att ställa dit en funktion av mamman i ett skåp istället för själva mamman. Då kan det vara en fördel att det är en man som spelar henne.
Roligare att gå till jobbet
Det kan tyckas vara långt mellan Skåpmamman och Peder Svart -Upling, din ondsinte godsförvaltare i Sjätte dagen. Har de några beröringspunkter över huvud taget?
– Nej, det tycker jag inte att de har (skratt). Jag har haft turen på sista året att få spela väldigt olika roller. Det är kul.
Vad är den största fördelen?
– Tjaa, vad ska jag svara på det om jag ska vara ärlig? (Skratt). Det blir ju otroligt mycket roligare att gå till jobbet, det måste jag erkänna. Samtidigt kan det berika det sökande man bedriver som skådespelare. Det finns dels ett sökande i varje roll, dels ett annat sökande där man försöker vidga sig, göra något nytt och fördjupa sig. Den viktigaste biten där är livet självt, till exempel om man får barn eller om någon dör.
I ett stressat läge upprepar man sig ofelbart. Man slänger in ett uttryck som man är trygg med. Då har man inte gått vidare. Å andra sidan har man kanske byggt på högen som gör att man inte står ut med att göra det uttrycket en gång till. Den långsamma utvecklingen som gör att skådespeleriet hamnar mitt i livet och att livet hamnar i skådespeleriet, den kan man inte komprimera och bör inte komprimera.
Det låter optimistiskt när du säger att det till och med kan vara positivt att upprepa sig. Är du optimist?
– Ja, det är jag. Jag måste bejaka det liv jag lever. Det är inte alls säkert att det är dags för mig att ta det och det klivet än. Samlar man sig kring de här tankarna närmar man sig den viktigaste grundinställningen – att godkänna sig själv. Vad fan ska jag annars göra? Man kanske går in på scenen och tänker: jag behärskar inte det här utan blir bara nervös men jag känner att jag måste spränga gränser. Varför det? Om du känner att du brinner för att spränga gränser, naturligtvis, men knö inte in en massa skit!
Skönt med biroller
Du spelar invandrad cateringägare i Henning Mankells pjäs Påläggskalven på Backa Teater just nu. Var det inte lätt att hamna i schablonen av den utländske, påflugne affärsmannen?
– Jo. Jag frågade andra hela tiden: är det för mycket? Är det för mycket? Jag tog hit en kompis som är från Marocko, men hon sa: nej, för fan, mer! Dessutom hade vi invandrare i publiken före premiären som undrade varifrån jag kom. De nöjde sig inte med att jag var svensk. ”Nej, du lurar mig, han är inte svensk. Varifrån kommer han?” Då kände jag att det inte var för mycket.
Du har nästan bara spelat biroller och sidokaraktärer. Varför?
– Det är inget självvalt men jag har inget emot det. De större rollerna får ofta dra ett jäkla stort lass. Vissa mindre roller är expansiva på ett annat sätt. Men herregud, det finns stora roller som det är en jättegåva att få spela.
Drömmer om Norén
Är det något särskilt du vill spela?
– Jag har aldrig spelat Norén. Att vara inne på en scen i två timmar, det här malandet som gör att man mals ner… Jag skulle vilja vara med i någon sådan maratonföreställning. Det är inte uttrycket jag är ute efter, det är mer själva processen.
Recensenterna har jämfört dig med äldre skådespelare som Ivar Wiklander, Sten Ljunggren, Jarl Kulle, Max von Sydow och John Cleese. Är det någon av dem som har inspirerat dig?
– Jag har tittat mycket både på Sten Ljunggren och Ivar Wiklander. Jarl Kulle och John Cleese har en särskild humor som jag tror att jag gestaltar rätt ofta. Det är hjälplösheten i en figur som satsar högt men hamnar i underläge. Pang i bygget har rätt mycket av det. Och i Jarl Kulles komiska roller utgår han ofta från en hög och självklar status och hamnar i något jävla underläge och ska slå sig ur det. Det gillar jag!
Loading ...
