Sedan Teaterhögskolan och Dramatiska Institutet började verka under samma tak och under namnet StDH för två år sedan, har vårarna blivit veckolånga avslutningsfester för film- och scenkonst. Utbildningarna på teatersidan spänner från teaterkostym, ljusdesign och teaterteknik till dramaturgi, regi och skådespeleri i både talad, på teckenspråk och i mimad form.
Blicken mot omvärlden har blivit en självklar del av utbildningen för att integrera studenterna i den ”verkliga” teatervärlden och korsbefrukta den egna disciplinen med andra konstnärliga grenar. Samverkan med Uppsala Stadsteater, Turteatern och olika biennaler har redan visat sig fruktsamma. Nu har ett treårigt samarbete med Dramaten inletts och flera av examenuppsättningarna har redan fått pröva dess tiljor. I Lejonkulan fick till exempel det nyskrivna kammarspelet Libertiner (läs Nummers recension) premiär.
I Tornrummet under nationalscenens tak spelade studenter från magisterprogrammet Den icke-realistiska skådespelaren monologsamlingen 9 solon, om teaterns själva väsen, aktörens arbetsprocess, tekniker och undersökande av karaktärer. Men också den högst aktuella frågan; vad som händer i mötet mellan den som gestaltar och publiken?
Roberto Zucco som intog Målarsalen låter som ett solonummer. Men Bernard-Marie Koltès åttiotalsdrama, tillika sista pjäs innan han dog i aids, är en älskling bland unga grupper med sina grundläggande frågor kring ondska, identitet, skuld, alienation och drömmar. Och årets avgångsklass från skådespelarprogrammet tar sig an det existentiella dramat om en massmördare med det trygga ensemblespelet som skyddsnät, samtidigt som var och en får möjlighet att profilera sig och glänsa lite extra i sin specifika egenart. Den heterogena sammansättningen av elever med olika utseenden och språkkaraktär känns både berikande och befriande.
Tidens mest tongivande melodi på teatern är ju annars interaktivitet och i Filmhusets hörnrum som vetter mot Gärdet skapades ett Harry Schein revisited med uppsättningen Den offentliga människan. Nummers redaktör Anna Hedelius bjöds på räkcocktail och smuttade vitt vin medan hon försökte möta den avgående styrelseordförandes blick som uppfordrande sökte svar på vad han skulle göra med sitt liv nu när tiden som svensk films förgrundsgestalt var över. En tidsresa till en melankolisk vårkväll 1978 (läs Nummers recension).
Med eleverna på mimlinjen antar interaktiviteten oanade dimensioner. Under performance-mentorerna Carina Reich och Bogdan Szybers överinseende har de skapat en intensiv workshop korsbefruktad med en imploderad låda med Star Wars-prylar. För här ska lekas!
I STRWRS NOT THIS IS — i rymden kan ingen höra dig mima får vi i publiken göra ljudet av vind, grodor, fågelkvitter och öva Darth Vaders flåsande medan mimartisterna hinner lustmörda mimklichén, den i svart kroppstrikå och vita handskar, som ständigt kämpar i motvind. Samtidigt försöker de febrilt anpassa denna anarkistiska Star Wars-performance till Aristoteles dramaturgiska kurva. Hela tiden självreflekterande och självkommenterande kring kollektivet kontra individen i teaterkonsten.
Det blir inte alltid som man tänkt sig, konstaterar en av skådespelarna när man övertrasserar den angivna föreställningslängden med tjugo minuter. Men vad gör det när jag har fått sitta bredvid Chewbacca och fyllas av den energi som de här de multibegåvade ungdomarna utstrålar. Alla talar, sjunger, gör läten och dansar lika bra som de mimar. Ingen nämnd, ingen glömd. Visst gör det ont när knoppar brister. Men dessa som är på väg att slå ut här tvekar inte. Det våras för svenskt teaterliv!
Läs mer om Examen scenkonst 2013 här.
Loading ...
