Till Backa Teaters uppsättning av Line Knutzons Stickor i hjärtat år 2000 hade Karin Dahlström byggt ett egendomligt rum med halvmeterhöga trösklar, listiga markörer av de existentiella hinder som ofta dyker upp i Knutzons pjäser.
Och till en annan Line Knutzon-pjäs, Luften andra inandas på Teater Bhopa, har samma scenograf konstruerat ett slags dockhus med avigt placerade dörrar, utan att egentligen rucka på några proportioner.
Vilket däremot Peter Lundquist gör i sin scenbild till Eldansikte på Göteborgs Stadsteater: rummet smalnar av inåt och skapar, med hjälp av ljusprojektioner på väggarna, olika grader av klaustrofobikänsla.
Samma princip går igen på Angereds Teater, där Magdalena Åberg byggt en miniatyrvariant av det avsmalnande rummet till Tjechovs Körsbärsträdgården. Här är fondväggen borta, i gengäld har möblemanget krympts till dockskåpsstorlek – det är trångt, naket och instängt.
En förändrad teatersyn blottläggs
Att Line Knutzons milda vansinne lockar till scenografiexperiment förvånar knappast. Redan Först föds man ju på Unga Riks 1998 spelades i en närmast kubistisk Villa Villekulla med sluttande golv och omöjliga vinklar. Och i Marius von Mayenburgs mardrömslika Eldansikte, där födslonojan är en av styckets blottlagda psykoser, passar det avsmalnande rummet perfekt, med sina associationer till livmoder och alltför trånga passager.
Men hos Tjechov? Det är när klassikerna berörs som trender blir tydliga: då står det också klart att det löstagbara, krumma rummet uttrycker en förändrad teatersyn. För vad vi ser är ett försök att både äta kakan och ha den kvar, både överskrida naturalismens illusoriska rum och behålla dess tjuskraft. ”Det här är bara på låtsas”, säger trenden och teaterviskar: ”men nästan på riktigt ändå”.
Det är vår värld det handlar om, hopklämd i ett igenkännbart fysiskt rum. Men vår värld har blivit skev och lite konstig.
Loading ...
