För det är nämligen så det fungerar i denna alldeles oerhört innehållsrika och detaljerade redogörelse och historieskrivning över Riksteaterns utveckling under denna tidsperiod. Claes Englund går bokstavligt talat igenom verksamhetens utveckling i detalj under en period när ”Världens största teater” också genomgick ett antal stora förändringar.
Här skildras en teater som gått från att turnera med föreställningar på små (och för den delen också lite större) orter landet runt till en stor och av flera delar bestående verksamhet innehållande såväl barnteater som balett. Här redogörs – inte sällan mycket humoristiskt – allt från detaljer ur de kringresande aktörernas vardag till de stora, övergripande förändringar som skedde mellan åren 1958 och 1976. Till detta kommer sedan inte bara ett rikt och mycket informativt bildmaterial utan också en såvitt jag kan se i det närmaste komplett repertoaröversikt där man inte bara kan se vilka pjäser som spelats, utan också när, var och av vilka skådespelare och vilka regissörer. Ett imponerande arbete.
Men den här boken skulle inte vara vad den är, nämligen så allmängiltig som jag skrev i inledningen av denna recension, om det inte var för de små finurliga faktarutor som kompletterar det tidsflöde som utgör bokens narrativa linje. Om ”Omvärlden 1963” kan man till exempel läsa att USA:s president John F Kennedy mördades i Dallas, Texas och att den jugoslaviska staden Skopje drabbades av en svår jordbävning. Tio år senare är det 1973: Watergateskandalen rullas upp och vicepresident Spiro Agnew avgår – efter att ha skattefuskat (Sic!). Och hela tiden pågår Riksteaterns verksamhet med oförminskad kraft; skapar det nödvändiga perspektivet på tillvaron som får oss att se vad som faktiskt pågår i världen, d v s är politisk. Detta är, tänker jag, hur teater bör fungera.