I dagarna betonas vetenskapens nanoperspektiv då partikelfysikens superstjärnor belönas med nobelpriset i fysik för upptäckten av den så kallade Higgspartikeln. Sådan uppskattning rönte inte den italienske 1600-talsfysikern, matematikern, astronomen och läromästaren Galileo Galilei då han riktade sitt nykonstruerade teleskop utåt, mot rymden.
När han inte bara befäste att; vad månen är för jorden, är också jorden för månen. Dessutom omkullkastade han fräckt den bibliska världsbild, byggd på aristoteliska principer som omhuldats av den europeiska katolska kyrkan och makten sedan mer än tusen år. Följden blev ett intellektuellt kaos. Skulle jorden, påven och fursten inte längre utgöra det centrum kring vilket allt annat i universum kretsade?
Sören Brunes kongeniala renässansfuturistiska scenografi, stänger in Leif Andreés Galileo Galilei både tankemässigt och fysiskt. Samtidigt som den lovsjunger mekanikens och konstruktionernas skönhet. Nyfikenhet, vetgirighet och ett ständigt ifrågasättande är de principer som driver denne upptäckare av både Jupiters fyra månar och Vintergatans stjärnsystem. Kunskapens eller Newtons äpple och planeternas klot rullar runt i scenrummets periferi.
Bertolt Brechts Galileis liv, vars första utkast skrevs i exil strax innan andra världskrigets utbrott, tar i Lennart Hjulströms uppsättning avstamp i en lekfull och pedagogisk vetenskapslektion som övergår i en tragisk maktkamp mellan religion och vetenskap. Ett tiotal skådespelare förkroppsligar idéer, föreställningar och ideal snarare än personer. Förstärkt av brechtiansk distansering med masker och Charles Korolys utsökta kostymer där inkvisitionens företrädare excellerar i kardinalrött och maktdemonstrativt purpurlila.
Mot männens intellektuella sfär av hypoteser, fallstudier och empiriska experiment står kvinnornas handfasta tråcklande av brudutstyrsel och flängande mellan kök och kyrka. Lite som planeterna förhåller sig till solen kretsar de kring det manliga geniet. Men Andrée gör Galileis personliga öde gripande utan dramatiska åthävor eller sentimentalitet. Pragmatiskt i förhållande till det egna experimenterandet likväl som till inkvisitionens hot om tortyr för att dra tillbaka sina rön. Fram träder en försvarare av ”förnuftets milda makt över människan”, en förespråkare för det sunda tvivlet och upplysning som vägen till demokrati för folket. Att titta är inte samma sak som att se.
Inkvisitionen lyckades varken halshugga ”kättaren” eller sanningen. Och på många sätt binder föreställningen samman historien med vår tid och den eviga frågan vems syften vetenskapen ska tjäna. Om man tänker rätt vet jag inte. Men man tänker lite större när man lämnar denna vackra föreställning.
Loading ...
