Nyheter [2000-02-15]

Världsdramatik 4

Den fjärde delen i Studentlitteraturs prisvärda serie med världsdramatik kan tyckas udda till sitt urval. Här möter vi sju nutida dramer, varav tre är svenska.

Efter de självklara pjäserna i Världsdramatik 1-3, (förutom det märkliga faktum att Shakespeare lyser med sin frånvaro), känns ett val som ”Medeas barn” av Suzanne Osten och Per Lysander tveksamt. Med Euripides ”Medea” som bakgrund skildras en skilsmässa ur barnens perspektiv. Resultatet blir en närmast obegriplig skiss av en Medea där handlingarna och de bakomliggande orsakerna slarvas bort i förment lekfullhet som vid en läsning bara känns krystad. Att pjäsen ingår i antologin förklaras med att svensk barnteater har blivit känd över hela världen, och tanken att inkludera denna genre är inte alls dum. Men är ”Medeas barn” verkligen rätt pjäs att representera barnteatern i hela världsdramatiken? Även om den är svensk?

Den andra pjäsen är Heiner Müllers ”Hamletmaskinen”, ett våldsamt experiment med teaterformen och klassikerna. Hamlet orerar mekaniskt och vredgat i ruinerna av Europa. Det var roligt att återse pjäsen, och den står sig väl som representant för östtysk, modern teater.
Men det är först med den tredje pjäsen i antologin, Carol Churchills ”Top girls”, som läsningen känns brännande aktuell och värdig namnet världsdramatik.

I sin högintressanta, becksvarta åttiotalsprofetia beskriver Carol Churchill i en berättelse om två systrar – den ena en framgångsrik karriärkvinna, den andra fattig och lågutbildad – hur de enskilda kvinnornas framsteg i samhället inte på något vis gynnat kvinnor i stort och särskilt inte arbetarklassens kvinnor. Här känns sveken och oförsonligheten rakt igenom boksidorna.

Lars Norén är näste dramatiker i ordningen. Pjäsen ”Natten är dagens mor” är ett självklart val. De som såg den på teve på åttiotalet glömmer det inte. Chockteater driven längre än någonsin förr.

Två nästan vuxna söner förhåller sig med vrede och förtvivlan till föräldrarnas relation: den långt ifrån goda modern som misshandlas men inte lämnar den alkoholiserade fadern. När familjebanden vittrar sönder ligger den benvita aggressionen kvar, hämtad ur det våld som bara föräldrar kan begå mot sina barn.

Efter Lars Norén är det dags för Bernard-Marie Koltès och hans drama ”I bomullsfältens ensamhet”, från 1987. I mina ögon är Koltès en av vår tids mest intressanta dramatiker.

Hela pjäsen är uppbyggd av en lång ”monologisk” dialog mellan Kunden och Dealern. Detta drama om kampen om den tillfälliga makten, som för varje gång den byter plats bara blir mer skrämmande och skapar ett ännu större tomrum som till slut bara våldet kan fylla ut, blir här ett slags djävulsk fortsättning på Norén. Men våldet har lämnat det kvävande hemmet och stigit ut på gatan.

Nästa pjäs är ”Utmanarna” av engelsmannen David Hare. Detta nittiotalsdrama om moral, behovet av syndabockar och maktbegär utspelar sig mot en kyrklig bakgrund, bland de som bara vill göra gott, men ändå gör illa. En ung, fanatisk präst blir ett farligt instrument när makten bestämt sig för att göra sig av med en annan präst.

Jag läser dramat med stor behållning och först efteråt undrar jag var i all världen Arnold Wesker tog vägen? Är inte hans realister, samhällskritiker och drömmare ännu mer relevanta i en antologi som denna än Hares präster?

Slutligen, när jag läser den sista pjäsen i denna fjärde del av Världsdramatik, Kristina Lugns ”Idlaflickorna”, känner jag samma tveksamhet som i början. ”Idlaflickorna” är ett visserligen vackert, lekfullt och sorgefyllt drama om att vara vilse mitt i livet, men framstår även den som alltför tunn och övertydlig för att platsa i ett sammanhang som detta. Varför, frågar jag mig, har man inte istället låtit en spännande (om än odramatatisk) form av lyrisk dramatik ta plats i denna samling som den som Katarina Frostenson och Ann Jäderlund skapar?

Det är slående hur svårt det är att betrakta sin egen tid och det är givetvis inte ett lätt arbete att välja och välja bort. Världsdramatikserien innehåller överlag pjäser som alla borde läsa. Även om denna fjärde del kan tyckas ojämn just nu, är det möjligt att tiden bevisar motsatsen. Och jag känner ingen tvekan när jag rekommenderar den.

Alexandra Coelho-Ahndoril

Share/Bookmark
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare