Världsteaterdagen

På teaterscenen är det helt klart värre. Det inser man efter att ha deltagit i den årliga Världsteaterdagen på Södra Teatern i Stockholm.
För en fullsatt salong talade bland andra Gunilla Thorgren från Kulturdepartementet, Regissören Staffan Valdemar Holm, Ana Maria Padilla från Teaterförbundets Internationella sektion samt Niklas Brunius om hur man ska arbeta för att vidga det världskulturella perspektivet inom scenkonsten.
Ozan Sunar från Riksteatern/ Södra Teatern skulle också ha medverkat, men fick förhinder, men det kan ändå i detta sammanhang nämnas att han precis fick Natur och Kulturs stora kulturpris för sina insatser mot främlings- och utanförskap. Sunar är också mannen bakom Re:Orientfestivalen i Stockholm och citatet ”Man blir inte befriad från sina fördomar bara för att man äter en kebab” (Metro 4 april).

En stor värld med litet perspektiv
Men behöver man verkligen ”lobba” för att andra kulturer ska integreras med den svenska på teaterscenen år 2000, i EU-epokens och vår allmänt globaliserade era där vi tack vare bland annat tv:n och datorn, varje dag kan sträcka oss långt bortom både ljugarbänk och tomtgräns för att hämta internationell inspiration. Jag menar, det var väl inte så underligt om man var rädd för andra människor på den tiden när folk som flyttade från Värmland kallade Dalslänningarna för ”utsocknes”. Men nu!

Blonderat hår enda utvägen
Dessvärre är det ändå så att Världsteaterdagen är mer aktuell än någonsin. Har man exempelvis följt den senaste tiden kulturjournalistik, så har det på flera håll börjat dyka upp skribenter som hojtar: ”Men hallå, det fattas ju 13% av den svenska befolkningen på teaterscenen, det vill säga våra invandrare. Vilka ska de identifiera sig med när de går på teater?” Så dags att tänka på det nu. Och när man läser en intervju i Dagens Nyheter (29 mars 2000/ Betty Skawonius) med skådespelarna i föreställningen Bouncers som nyligen visades på SVT efter att ha gjort succé i hemstaden Södertälje, så vill man bara gråta. Eller titta bara på följande citat: ”Jag skulle gärna vilja pröva en roll som inte har något med mig att göra personligen. Jag skulle gärna vilja färga håret blont och göra något totalt annorlunda. Jag tycker det är synd att jag aldrig kommer att kunna spela i en svensk 50-tals film eller i en 1800-tals serie om Sverige”, säger Simon Mezher. Behöver jag tillägga att han är en andra generationens invandrare (hans föräldrar kommer från Libanon) och att han i pjäsen Bouncers spelar – just det – invandrare. För så är det vanligtvis. de roller som finns för människor med andra gener än svenska, får spela schabloner av sig själva, utanförtyper som kommit på kant med samhället. Det skulle vara ungefär som om jag, som huvudsakligen svensk, skulle tvingas spela antingen vikingahustru eller invandrare om jag som skådespelare flyttade till exempelvis Turkiet.

Hamlet utan skokräm
Det är bara att konstatera: Världsteaterdagen behövs – och behöver märkas ännu mer. Men det får aldrig bli kostcirkel av det hela, matnyttigt men utan engagemang. Att låta alla grupper i det svenska samhället få chansen att se sig själva på scenen får aldrig stanna bara vid att vara ett regeringsuppdrag. Där måste finnas själ också. För lite ”6-8 mackor om dagen”-känsla blir det onekligen alltid när ett antal människor ska tala om någonting som måste göras på en särskild plats och på en bestämd tidpunkt. Men förhoppningsvis kan alla de ord som yttrades den här dagen skapa ringar på vattnet och så småningom få de stora institutionerna som Dramaten att själva vilja skapa teater som alla kan identifiera sig med. Och man får också hoppas att det den dagen som en mörk kille får spela Hamlet på Stora scenen, inte dyker upp rubriker som ”Svart kille gör Hamlet” istället för exempelvis ”Lysande Hamlet-tolkning”. För att knyta an till ingressen: Eagle-Eye Cherry skulle väl knappast rubriceras som ”Mulatt gjorde succékonsert på Studion igår”. Det skulle nog snarare stå ”Eagle-Eye Cherry gjorde fantomkonsert på Studion igår”.