Är den som bor på landet alltid trött på tillvaron? Blir de som stannar kvar obönhörligen losers, som dricker för mycket och sticker kniven i sina tatuerade kompisar? Nej, givetvis inte. Att Dennis Magnusson och Dennis Sandin ändå väljer att skildra folk på landsbygden som socialt småpuckade, skulle kunna tas för frosseri i fördomar. Eller så ser man det som en tillspetsad bild av det där omtalade, diffust definierade verklighetens folk, som annars sällan ställs i centrum. Kikkiland kretsar kring en rad håglösa, frustrerade människor i en byhåla, men det finns en påtaglig värme i berättelsen. Konkret uttryckt är boten mot tristessen livslång dyrkan av sångerskan och fenomenet Kikki Danielsson.
Att scenen befolkas av en och annan stereotyp råder ingen tvekan om. Vi har den bittra och giriga svärmodern, den föråldrade slackern som bor i mammas källare, den bedagade skönhetsdrottningen som missbrukar och förföraren med dold agenda. Just Göran Ragnerstam gör den sistnämna rollen, som proppats full med svärta. Han är både avdankad poet, byggherre, våldsbenägen samt misstänkt pedofil. Trots att helheten är rätt skruvad, så känns hans framfart väl bisarr.
Kikkilands styrka är underdogperspektivet. Det accentueras av karismatiska Lisa Lindgren i rollen som den ensamma mamman som klamrar sig fast vid sitt hus och minnet av sin ungdom – en millimeter från att drunkna i livslångt utanförskap. Hon är en västsvensk Erin Brokovic, som letar revansch.
Kikki Danielsson själv har en väl avvägd roll. Vardagliga, rappa repliker med självironisk knorr varvas med snygga sånginsatser. Svensktoppslåtarna från 80-talet, covers och nyskrivet omsluter publiken som ett glittrande, varmt moln. Som sångerska är Kikki ett självklart proffs, och i rollen som sig själv (!) gör hon en genuin insats. Hennes fans lär inte bli besvikna på den nya inramningen.
Loading ...
