En man och en kvinna befinner sig i ett vitmålat rum. Båda är propert klädda. Mannen dansar likt en duracellkanin. Kvinnan ler lite åt upptåget.
Så tar musiken slut. Mannen tar av sig byxorna och visar ett par sladdriga långkalsonger. Han sätter på sig ett revolverbälte. Kvinnan tar av sig sin kjol och visar än ännu kortare kjol. Hon sätter på sig ett par skor med stilettklackar. Hon söker jobb hos honom. Eller leker att hon söker jobb hos honom.
En brutal handling har begåtts. Eller ska begås. De är bevakade. Eller så bevakar de någon. När orden och upprepningarna tar slut, tar våldet vid.
Stairway to heaven av Led Zeppelin av Jörgen Dahlqvist förvirrar. Jag letar febrilt efter en handling och när jag väl fått fatt i en röd tråd omkullkastas genast min teori om vad det hela handlar om. Å andra sidan är jag tveksam till om Jörgen Dahlqvist är ute efter en handling med klar början, mitten och slut. Istället leker han med att bryta av, byta ut, skifta plats på handling, roller och kontext.
Associationerna drar både åt Jean-Paul Sartres existentiella helvete och Samuel Becketts I väntan på Godot. Med penna vass som en skalpell karvar Dahlqvist ut språkets innersta kärna och betraktar denna under lupp.
Stairway to heaven … talar direkt till intellektet och fungerar utmärkt som språkligt experiment, men sämre som sceniskt drama.
Rafael Pettersson och Linda Ritzén behandlar dock Dahlqvists språkmatta, full av upprepningar och omtagningar, med beundransvärd skicklighet och variation. Deras virtuosa samspel är ett prov på ett stort skådespeleri och väl värt ett besök.
Loading ...
