Elaka tungor skulle förstås säga att det var för att det inte fanns något att se eller några besökare. Och världsutställningen i Hannover kanske inte är så spektakulär eller populär som den i Sevilla men den är värd ett besök.
Vad är en världsutställning?
Ett enormt infotainment där varje utställningspaviljong försöker lära besökaren något om världens länder och den teknologiska utvecklingen. Det gör att en sådan utställning kan kännas litet otidsenlig eftersom vi idag lätt kan få information på många olika sätt.
Själv gick jag in för att söka upplevelser och struntade i pedagogiken. Det enda inte ens jag kunde undgå att ta till mig var utställningens huvudbudskap: Vikten av att skapa ett ekologiskt fungerande och därmed bestående samhälle.
Stora och små upplevelser
Det fanns mycket att uppleva på det femhundra fotbollsplaner stora utställningsområdet. Konstverk, som en liten rörlig sandskulptur i den franska paviljongen eller den jordanska labyrinten av sammetslen, honungsfärgad solvarm sten som det nästan var omöjligt att lämna. Fantasifulla byggnader, en schweizisk skogsdoftande ”vedstapel” med kringirrande musiker. Den Venezuelanska paviljongen som slog ut som en blomma när det var vackert väder eller Esttlands paviljong vars tak mest påminde om ett svävande morotsland. Och vackrast av alla, den Grekiska paviljongens innersta rum där verklighetens gränser bröts upp och framtid förenades med forntid.
I en av temapaviljongerna fick jag en vision av hur det är att sväva i rymden. En stund senare guppade jag omkring i en vattenfylld grotta. Tidigare under dagen hade jag kommit öga mot öga med en isländsk gejser och varit med om en trombs födelse. Ingenting var på riktigt utan skapat med hjälp av finurlig teknologi och rörliga bilder.
Politiskt korrekt
Ett genomgående inslag var vatten i alla former, från den norska paviljongens våldsamma vattenfall till glastäckta golv över havsbotten. Fiskar var för övrigt de enda levande djuren på utställningen. Kanske avstod man från djur för att inte provocera djurrättsaktivister. Överhuvudtaget verkade man ha undvikit allt kontroversiellt. Frånsett ett par vaser i fascist kitsch som hyllade en ökänd italiensk diktator var allt politiskt korrekt. Nu glömde jag förstås gipshuvudena i den tyska paviljongen, men de var en inhemsk kontrovers och mest bara fula för en icke-tysk som mig.
Lugna aktiviteter
Det fanns en hel del aktiviteter, de flesta var som allt annat på utställningen tämligen lugna. I den japanska papperspaviljongen deltog jag i ett spel som gick ut på att förhindra världens ekologiska sammanbrott, med katastrofalt resultat. Därefter avstod jag från interaktiva dataspel men hade svårt att slita mig från en vägg med rörliga träpinnar. Det är alltid lika spännande att agera mot en osynlig medspelare. Och jag åt mig runt världen, för i varje paviljong fanns lockande nationella specialiteter till rimliga priser.
Så fördrev jag mina två dagar som världsutställningsbesökare, i ett lugnt tempo rikligt avbrutet av fikapauser. Det kanske inte blev så många stora upplevelser men tillräckligt många små för att det skulle kännas värt besväret.
Loading ...
