Göteborgs dans- och teaterfestival har bytt sin mörka, varma augustikostym mot en ny, lite skavande vårvariant. En försämring, ur publikperspektiv. Folk har kort sagt inte samma möjlighet och motivation att avsätta tid som under semestern. Dessutom går den där intima festivalkänslan i sensommarkvällarna obevekligen förlorad. Om det är detta eller själva pr-processen som gjort att man tvingats ställa in flera gästspel får vara osagt. Deprimerande är det hur som helst att stans välrenommerade, internationella begivenhet tappar kraft i detta nu.
Den slokande trenden accentueras tyvärr av en invigning i form av gammal skåpmat. En tvådelad föreställning på Göteborgsoperan bestående av Johan Ingers Falter och Stijn Celis Your Passion is Pure Joy. Båda har några år på nacken, och även om Celis koreografi är specialsydd för baletten så räcker det inte som officiell invigning. Jag tyckte mycket om det färgstarka stycket då det kom, men som första akt håller det inte – särskilt inte i kombination med Johan Ingers lågmälda stil. För mig är Inger en konsekvent, men sällan överraskande koreograf. Han återkommer till olika slags murar som scenografiskt grepp. I Falter är det rep på rad som gäller. Intressant och effektfullt, särskilt när repen faller och dansarna får trampa gasen i botten. Men gala? Njet.
För min del är ikonen Gisèle Vienne den reella premiären. This is how you will disappear väger upp alla eventuella sömnpiller den kommande veckan. På perfekt intima Stora Teatern kommer hennes suggestiva berättelse om förlupna existenser i skogen verkligen till sin rätt. Sällan har jag känt mig så mitt i ett drama, fysiskt och känslomässigt. Bland mer eller mindre skruttiga trädstammar från Parkförvaltningen (!) återfinns en äkta gymnast som slår perfekta saltomortaler inför sin hårda tränare tillika svartsjuka pojkvän. Mästar/lärling-relationen är spänd som en fiolsträng, och välter knappt märkbart över i en surrealistisk, sadomasochistisk Twin Peaks-dialog. Det eteriska möter det våldsamma i en fullständigt förförande krock, där en suicidal rockstjärna också dras in! Det är som sagt en ljuvligt skruvad historia, som lätt hade kunna spela för fulla hus hela veckan.
Årets festival märks mindre i det offentliga rummet än tidigare, frånsett de små gummibandspromenaderna under den gångna helgen. Gustavo Cirícao och Andrea Sonnberger bjuder in publiken i grupper, omsluter dem med vita gummiband och tar dem på promenad. I programbladet utlovas nya perspektiv på gator och torg, men i praktiken visar det sig handla mer om gruppdynamik och mänskligt beteende. Och varför inte?
Ett av skälen till att festivalen placerats på våren är att de fasta scenerna i Göteborg velat bädda in föreställningar och slippa konkurrerande fokus vid säsongsstart. Nackdelen med detta är att vi får färre internationella inslag i den internationella festivalen. Fördelen är att inhemska namn som kritikerhyllade Teatr Weimar och deras Hamlet II-exit ghost dyker upp. Med sin dekonstruerande teaterkonst visade de i helgen hur en klassiker kan kondenseras till undersökande parterapi slash språkforskning.
Två tips av Liv Landell Major för resten av festivalveckan:
En fin festivalkombo blir legendariske Lutz Förster solo Portrait of a Dancer på 3:e våningen jämte dokumentären Pina – Dansa, dansa annars är vi förlorade på Bio Roy. Förster medverkar!
För den som missade Göteborgsoperans begåvade Jérôme Delbeys korta spelperiod med I Shall Die in Florence i våras ges nu ett nytt tillfälle på tisdag.
* Hur kommer festivalen att arta sig? Liv Landell Major återkommer med fler rapporter senare under veckan. Nedan kan du berätta om dina egna upplevelser!
Loading ...
