Vasan: Lik som män

Mikael Persbrandt och Reine Brynolfsson är mycket olika som män – och som skådespelare. Det är en spännande duo som för första gången möts på samma scen. Inte oväntat spelar Mikael Persbrandt tuffingen som bestigit Matterhorn och 1398 brudar, medan Reine Brynolfsson gör tönten som kör Hemglassbil och blott har två sexuella erövringar i bagaget.
   De båda vaknar upp i ett lysrörssterilt bårhus och minns fragment av sina liv. Kärleken, utmaningarna, besvikelserna och slutligen – de svek de båda har gjort sig skyldiga till mot de människor de älskar allra mest. Mötet dem emellan blir en botgöring, en uppgörelse med livet bakom lyckta dörrar.
   Men trots skådespelarmässigt finlir saknar jag djupet i undertexten. Jag längtar efter en vändpunkt, ett ögonblick då männen fullt ut släpper sina självpåtagna mansroller och kommer till insikt om vad det rätt och slätt är att vara människa. Att Brynolfsson och Persbrandt har kapaciteten för en sådan resa i psyket står klart, men tyvärr valde de denna gång att medverka i fel pjäs.