Västerbottensteatern: Pölsan

Om jag skulle likna uppsättningen vid en av alla de oförlikneliga pölsorna i det inre av Västerbotten som skildras i romanen, så blev det inte den råa och ociviliserade pölsan i Morken, men inte heller den förföriskt tunga och innehållsdigra Ellenpölsan. Nej, Raggsjöpölsan. Dels för att den är ren och klar med enkel och lättolkad smak, ”sublim” som en av de två provsmakarna Lars Högström uttrycker saken. Men också därför att Raggsjö är författarens hemby och uppsättningen förhåller sig väldigt respektfullt till dennes roman.
   Ur fondens skrynklade vita papper berättar figurerna fram sig själva och varandra, ofta så exakt att jag kan följa romantexten i minnet och märka när en mening klippts bort. Det är inte en dramatisering i vanlig bemärkelse men väl en del av teaterns berättarprojekt som fungerar utmärkt. Det är ytterst välgjort, väldigt roligt och stundom pirrar det till av gripenhet i huden.