Jag börjar i Tillberga och slutar i Kungsör. Hela tiden i en utkant. Scengolvet är en karta över Västmanland med den lilla bruksorten Virsbo som världens mitt. På golvet går en Pumaprins och en Adidasprinsessa i närkamp med Herr Norm. Deras odyssé löper genom ett landskap där bokstavligen ingen är fri från fördomar, om det så gäller ålder, etnicitet, religion, klass, kön, funktionsnedsättning eller sexuell läggning.
Alla olika alla lika, är uppbyggd genom intervjuer med lärare och elever på högstadieskolor i Västerås. En sådan redovisning hade förstås kunnat bli hur präktig och pk som helst. Det blir den inte. Tack vare Paula McManus humoristiska manus, Maria Löfgrens fartiga regi och skådespelarnas tonträff får vi oss en lektion i diskriminering som heter duga.
Det här är en inte helt rumsren ensemble som har vänt på varje normativ sten för att hitta alla upptänkliga skrovligheter. Och att de har försprånget i stenvändandet blir generande tydlig då den djupa reality-tv-rösten som ledsagar på resan byts mot en kvinnlig innan jag ens har hunnit reagera på att jag köpte manlighetskonceptet utan att blinka.
Leken ”Alla som” är en kroppslig variant på mentometerknapp och vi flyttar vi runt på våra sittkuber beroende på vad vi svarar. Det är så jag hamnar i Kungsör. Men hur är folk i Kungsör? Vill jag vara som dem? Interaktiviteten sätter fart på identitetsmaskineriet – vem är jag i förhållande till normen?
Minst halva behållningen av föreställningen är att betrakta 13-14-åringarna runt kartan, runt scenen; att se deras lika nakna som totalt kontrollerade ansikten och kroppar, där de sitter iakttagna av skådespelarna och lärarna, men framför allt av sina kompisar. Vem vill likna vem? Skrattar du så skrattar jag. Flyttar du dig så sitter jag kvar.
I mitten av allt detta, nånstans i trakterna av Virsbo, driver Jimmy Endeley och Anja Rajic ett kraftfullt lok framåt mot det trots allt lyckliga slutet. Normer är inte lätt. Att vara ung är inte lätt. Det blir smärtsamt påtagligt från min utkikspost i Kungsör.
Loading ...
