Veckans betraktelse: omvänd könsdiskriminering

Och så mitt i detta gräddhav, nästan osynlig mellan tyllkjolarna, en liten gosse i svarta trikåer med namnet Harald tryckt med barnbokstäver på sin skrynkliga t-shirt. Flickorna ler överseende.   
   Varför tycker jag synd om honom? Jag borde ju snarare tänka: men, vad kul! istället börjar jag fördomsfullt fantisera om hur hans föräldrar med stränga miner sitter och konverserar vid middagsbordet: ”Kanske lille Harald skulle börja dansa balett. Vi är ju en könsrollsbefriad familj, Klart grabben ska gå på balett…”. Den osynlige, bleke och magre gossen vid namn Harald gråter i hörnet av köket.
   Varför tror man att killen är en loser för att han är satt att gå på balett, frivilligt eller av tvång. Han är ju en vinnare. En vinnare i genusmaskineriets väloljade era. Knirr, knirr. Ja, för vad är det som är gnisslar om inte att det år 2004, i detta genusupplysta decennium, existerar en balettgrupp bestående av femton tjejer men bara en kille?
   På kvällen låter sig dottern invaggas till tonerna av ”Drömmar av silver, drömmar av guld” från speldosan med den klassiska balettdansösen runt, runt i den lilla speldosan.
   Jag lovar, jag vet inte hur det blev så här. Det var hon själv som ville dansa. Men till Harald säger jag bara: Dansa på, skit i gräddbakelserna, låt dig inte förtryckas – ”Ta ingen skit”!