Manuel Cubas har gjort radioteater, regisserat på Riks drama och skrivit flera pjäser. Fram tills nyligen var han projektanställd på Angereds teatern för att hjälpa dem att närma sig sin lokala publik i den invandrartätat förorten Angered. Nu senast har han varit ansvarig för den workshop som ledde fram till att Christoffer Bocker vann Elverkets manustävling med syfte att få fram dramatiker med ett annat etniskt ursprung än det helsvenska ( läs mer om det här).
Manuel Cubas har dubbla känslor inför att diskutera mångkultur och teater. För å ena sidan är han otroligt trött på att debatten blivit så enkelspårig.
– Vad är det för skillnad om jag regisserar <i<Fröken Julie eller om en annan kille i min ålder som också är utbildad i Sverige men som har ett helsvenskt ursprung gör det? undrar han.
Ja – vad är det för skillnad? Ingen alls, menar Cubas. Men varför finns då en sådan stark önskan, i alla från vissa håll, om att öka den etniska mångfalden inom scenkonsten?
– Det finns en stor längtan hos publiken att se andra historier än de som brukar berättas. Teatern måste ta in nya människor annars kommer den att dö ut.
En klassfråga
För det är den andra sidan. Alla de historier som aldrig berättas. Och ska man få tillgång till dem måste man få in nya grupper av konstnärligt verksamma. Människor med en annan erfarenhet. De som inte bor i innerstan, i bostadsrätt och kommer från den intellektuella medelklassen. Mycket av bristen på mångfald handlar mer om klass än om etnicitet, menar Manuel Cubas.
– I Angered har hälften av invånarna aldrig varit på teater och det gäller även de infödda, etniska svenskarna.
Men det finns också en rasism i teatervärlden. En rasism som gör att människor med annat utseende än det nordiska alltid är ett undantag – det andra. Just nu är de väldigt populära eftersom alla de stora institutionerna måste få in sin blattekvot inför Mångkulturåret. Risken är stor att se sedan kastas ut igen, när mångfaldstvånget upphört.
Ändå är Manuel Cubas inte negativ till att det görs särskilda satsningar för att öka mångfalden. Som Elverkets manustävling.
– Det här är ett så stort problem att alla försök att förändra är bra, tycker han.
Men nu blir det ingen föreställning av Christoffer Bockers pjäs och det tycker Manuel Cubas är otroligt sorgligt.
– De gav förhoppningen om att de skulle våga men i slutändan så gjorde de inte det. Dramaten har möjligheten att anställa vilken dramatiker de vill men väljer det de känner till.
Om den inte var tillräckligt bra då?
– Man måste våga chansa och jag tycker att det är jävligt taskigt att som Stefan Larsson jämföra Christoffer Bocker med dramatiker som Sarah Kane och Lisa Langseth. Det var inte meningen att det manus som plockades fram skulle vara skrivet av en helt färdig dramatiker.
Teatrarna satsar på säkra kort – det är en av förklaringarna till den stora trögheten, menar Manuel Cubas.
– Det finns en existentiell rädsla inför att prova något nytt. Teatrarna har sina namn som de brukar vända sig till och det finns en trygghet i det. Om vi gör de här pjäserna och tar in de här namnen så kommer det att bli bra, tänker man sig. Men det finns ändå ingen garanti för att publiken ska komma.
Loading ...
