Hej Nisti! Du, det här med mångkulturår – bu eller bä?
– Det är alltid bra att uppmärksamma ett problem. När vi spelade Elektras systrar på Upsala stadsteater påpekade en del att alla inte har problem med hedersmord. Nä, det stämmer – bara 1 % av befolkningen har det problemet men det gör det inte mindre viktigt att uppmärksamma. Visst är mångkulturår bra, men det blir krystat när det blir så stort. Regeringen skulle ha smugit in mångkulturåret i verksamheten utan att säga så mycket om det. Om fler och fler mångkulturella grejer helt plötsligt satte i gång i landet skulle folk börja tissla i stället.
Du är flitigt anlitad nu. Upplever du att du blir ett mångkulturellt alibi?
– Visst kan jag vara rädd för att de ringer mig bara för att jag har en annan bakgrund. Samtidigt är jag så pass stark att jag vägrar spela blatteroller. Jag hade alltid drömt om att spela på Unga Klara, men tackade ändå nej när de bad mig spela kurd. Istället spelade jag då min första roll som svensk. En del säger till mig ”Du är helt rätt – du är tjej, har etnisk bakgrund och humor”. Sånt blir jag förbannad på – om jag är dålig är jag körd ändå.
Är teater-Sverige för homogent?
– Inget är perfekt. Jag älskar Sverige och svenskarna, men de är för goda. De vill så väl, men det kan bli så fel. Som när jag flyttade från Tensta till Mälarhöjden – då skulle vi plötsligt inte sjunga nationalsången i skolan av hänsyn till mig. Jag har inget eget land. Jag vill gärna sjunga nationalsången, helst den version Monica Zetterlund sjöng i Gula hund, den som utvecklar sig till en zigenardans.
Color Blind Casting – funkar det?
– Visst, vi är skådespelare, vi ska kunna spela kineser, afrikaner, svenskar. Othello har i alla tider spelats av en vit man med skokräm i ansiktet. Är skådespelaren tillräckligt skicklig så funkar det.
Jag är själv 28 men som Zeyno spelar jag 40-plussare. På Stadsteatern tror publiken som möter Zeyno utanför scenen att hon är städare. Jag har till och med blivit tillfrågad om filmroller som 40-plussare. I The Good Body på Riksteatern ska jag spela afroamerikan, i Elektras systrar valde jag att spela gubbe och på Unga Klara spelade jag ugandisk barnsoldat så att barnen i publiken trodde att jag hade varit med om det på riktigt. Publiken köper överenskommelserna.
Vilken är den viktigaste utvecklingen för teatern i Sverige?
– Att lyssna ännu mer på Birgitta Englin. Hon har bra visioner och det är hon som har gjort att vi med invandrarbakgrund har fått en chans på svenska scener. I Elektra visade hon att det inte är bakgrunden utan ämnet som är viktigt. Hon anlitade oss för att vi var bra skådespelare, inte för att vi var invandrare. Hon vågar och vi behöver fler personer som vågar. Fler Birgitta Englin och fler Suzanne Osten skulle teater-Sverige må bra av!
Och nu är du, eller snarare Zeyno, vald till Nummers jultomte – varför tackade hon ja?
– Zeyno älskar att stå i rampljuset och att vara med på bild. Det gör inte jag. När hon invigde teaterdagarna tillsammans med Leif Pagrotsky ville hon till varje pris bli plåtad ihop med ministern. Zeyno gör det som Nisti inte vill eller vågar. Sen ser hon ju ut som en liten tomte, så hon behöver inte klä ut sig!
Loading ...
