2007
5/3: Publikpolis
Publikpolisen är en obetald salongsvakt som ger sig till känna när du låter. Det kan handla om ”hschssssande” när du prasslar med godispapper, skrattar på fel ställe eller har glömt att stänga av mobiltelefonen. Det kan också vara att initiera applådtacket eller när det är lämpligt med stående ovationer.
Publikpolisen är en vanlig teaterbesökare som frivilligt har tagit på sig att upprätthålla ordningen på teatern när skådespelaren står hjälplösa på scenen. Ett exempel på en föreställning som utmanar publikpolisen är Farnaz Arbabis uppsättning av Invasion./ YL
12/3: Termosteater
Arbetarklassen har återuppstått på scenen. Efter att ha förpassats till teatervinden i drygt 30 år är den tillbaka, men nu i en helt ny värld – den globaliserade arbetsmarknadens.
Våren 2007 turnerar teatermaskinen med sitt europeiska samarbetsprojekt @work. Samtidigt som Riksteatern drar igång projektet DPR, Den polske rörmokaren. Båda behandlar frågor som den globaliserade arbetsmarknaden och följdeffekten, den nya arbetarklassen. Förutom en rad enaktare så arrangerar båda teatrarna också seminarier och debatter kring ämnet.
Det är viktiga frågor som – vid sidan av den om miljöförstöringen – borde stå på alla länders politiska agenda just nu. För var slutar solidariteten med dina kollegor? Inom Sveriges geografiska gränser eller bortom hjärtats?
En bieffekt när gestaltningen av den nya arbetarklassen på scenen ska ske är klichébilderna av en arbetare. Utöver blåstället så finns nästan alltid ett annat värdeladdad föremål med på scenen – kaffetermosen. För om medelklassen dricker caffe latte och överklassen espresso, så är scenens arbetare fortfarande förpassad till kaffets lägsta klass – det sura, ljumma termoskaffet./ YL
23/3: Plakatspöke
Teaterns ängsliga förhållande till plakatteatern har på 2000-talet tagit form av ett plakatspöke. (Se Jenny Aschenbrenners artikel i Nummer mars 2007)
På 1970-talet gjordes en massa politisk teater som teatervärlden sedan dess skämts för och som ofta åberopas i egenskap av skällsord. Ordet plakatteater förknippas starkt med Bertolt Brechts politiska teaterestetik som förespråkade budskap i klarspråk, gärna utskrivna på demonstrationsplakat i skådespelarnas nävar.
Under 2000-talet har en ny politisk teatertrend blossat upp som är starkt präglad av sin tydliga rädsla för att hamna i 1970-talets politiska förenklingar. Scenkonstnärer är idag noggranna med att betona att deras uppsättningar med politiska ambitioner inte ska betraktas som några vänstervridna propagandaprodukter, utan att de ska förstås som politiskt ofärgade och allmänmänskliga. En vanlig formuleringsklyscha bland scenkonstnärer har varit att ”vi gör politisk teater – men det är INTE plakatteater”
En möjlig orsak till detta undvikande beteende kan vara att den starkaste publikgruppen på de flesta teatrar sedan länge har varit den s k Kulturtanten, som inte automatiskt förväntas delas kulturarbetarnas (vänster)ideal, utan till på kuppen kan vara köttätande, minkpälsklädda moderatfruar. Det plakatspöket hoar om är alltså att ifall kulturtanten sviker blir salongsstolarna tomma. Men en alldeles färsk statistisk undersökning i Nummer (Veckans fråga 16-22 mars) vittnar om att 95 % av Nummers läsare tycker att plakatteater visst funkar på 2000-talet. Vilket kan betyda minst tre saker. Antingen läser inga kulturtanter Nummer, eller så är inte alla kulturtanter köttätande moderater, eller så finns det inga plakatspöken. /CD
29/3 N som i namnlös
Kanske började det med Maurice Maeterlincks (1862-1949) lyriska dramer kring sekelskiftet tätt följda av August Strindbergs Den starkare. Vi talar om objektifieringen.
De namnlösa rollernas herre i vår moderna tid är annars tveklöst Jon Fosse med glasklara exempel som pjäsen Namnet och genomgående rollkaraktärer diffust kallade för ”Han”, ”Hon”, ”Barnet” och så vidare. På repertoaren 2007 har vi Kia Berglunds nyskrivna Älskade som just nu spelas på Teater Giljotin, här med karaktärerna ”Mannen” och ”Kvinnan”, samt Teater Tribunalens uppsättning av Pasolinis Orgie, också den med namnlösa personer i form av ”Mannen”, ”Kvinnan” och ”Flickan”.
Men för att vi inte helt ska tappa bort oss själva i en värld full av neutrum som ”X”, ”Y”, ”Han” och ”Hon” – och framför allt för att vi inte ska tappa bort karaktärerna på scenen – så kan man skönja en pedagogisk parallell trend i scenkonsten som vi kallar övertydligheten. Den förekommer exempelvis i Stockholm stadsteaters Djungelboken och Riksteaterns Rikard III. Här bär karaktärerna inte bara tydliga personnamn i programmet, utan också för säkerhets skull t-shirts med förnamnen tryckta i feta versaler på framsidan: ”RIKARD”, BUCKINGHAM, ”MOWGLI”, BALOO. Namn-namn eller namnlös. Så länge de flickor som kallas för hora på skolgårdarna vet att de också har ett egenamn, så är det sceniska valet fritt./YL
Loading ...
