Till och från går debattens vågor höga om kulturkritikens förfall på olika kultursidor och i paneldebatter. I våras gjorde också tidskriften 10-tal (före detta 00-tal) en stor djupdykning i ämnet.
I dessa diskussioner hamnar ofta teaterkritiken utanför, men problemet med krympande spaltutrymme gäller i allra högsta grad teaterkritiken.
När jag skriver detta, de sista dagarna på mitt roliga jobb på Sveriges bästa teatertidning på nätet, Nummer, är det viktigt att påpeka att jag inte vill hamna i samma fälla som många kulturdebattörer ofta gör när de försvarar det egna yrket och vädjar till nya, ekonomiska satsningar på kulturen; det finns en uppenbar risk för att inlägget låter som ett ”rädda våra roliga kulturjobb”-upprop.
Jag vill inte misstas för att tala i egen sak. Jag vill tala för teaterkonstens sak.
I dag har Sverige ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Frågan om hur detta kunde ske kan inte enbart besvaras av politiker och journalister. Valresultatet kan inte enbart skyllas på mediebevakning och politikers agerande. Rasism kan inte enbart motarbetas av politiker och medier, utan svaret måste sökas ute i vardagen.
Vi har en demokrati i Sverige, den är värd att försvara, problemet är inte det demokratiska systemet, utan att Sveriges befolkning har åsikter som gör att människor röstar in ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Det är ett tecken på att den gamla vardagsrasismen nu blivit en mycket angelägen politisk fråga. Och det är här konsten har en stor och viktig uppgift.
Nedmonteringen av den statsfinansierade kulturen och många års klena kulturpolitik är en bidragande orsak till att trångsynta ideologier kunnat få allt bredare fäste. Just nu behöver vi tvärtemot den rådande trenden en urstark, nyanserad och målmedveten kulturpolitik som motvikt till Sverigedemokraternas kulturpolitiska agenda, som bland annat vill ”avveckla de skattefinansierade anslagen till de verksamheter som syftar till att befrämja den mångkulturella samhällsordningen liksom till de kulturyttringar vars primära syfte är att chockera, uppröra och provocera”. Som vill ”minska anslagen till de delar av kultursektorn där dimensionen på verksamheten inte står i rimlig proportion till det folkliga intresset”.
Så, vad är då teaterkritikerns roll i det hela? Jo, i mina ögon är teaterkritikern en av dem som bidrar till folkbildningen och till stimuleringen av det folkliga intresset för scenkonst genom att regelbundet skriva om, analysera och kanske också påverka teaterkonstens utveckling.
Teaterkritikern fortsätter samtalet som scenkonstverket startar utanför teaterrummet, analyserar hur diskussionen på scenen fungerar och dokumenterar den flyktiga konstformen mot bakgrund av den samtid som verket skapats i, och uppmärksammar det som något intressant värt att vara omskrivet. Men tyvärr krymper nu utrymmena för teaterrecensioner i de traditionella medierna.
I september var jag inbjuden till något så exotiskt som en Nordisk kulturfestival i Skopje, Makedonien. Mitt uppdrag var att hålla en workshop för unga teaterkritiker, och att de ville ha en svensk för detta tolkar jag som att de unga kritikerna ville få input från en helt annan teaterkritikertradition.
I Makedonien, fick jag berättat för mig, är teaterkritikerna ofta kompisar med teaterskaparna, kan till och med vara anställda som dramaturger på teatern de är satta att recensera (ur ett svenskt perspektiv både otänkbart och chockerande). Recensionerna censureras för att inte annonsörerna ska dra sig tillbaka, och innehåller inga kritiska ordalag utan mest information såsom vad pjäsen handlar om och hur många som satt i publiken.
Den största annonsören är tydligen regeringen och den statsunderstödda teatern har till syfte att stärka republikens identitet. Därmed gör både teatrar och tidningar som regeringen vill, mycket på makedonska scener handlar om nationalhjälten Alexander den store och inget om uppenbara sociala problem, som gatubarn, missbruk eller kriminalitet. Inga teaterkritiker ifrågasätter varför teatern inte handlar om dessa problem.
Den ofria journalistiken i Makedoniens statsstyrda medier har förstås en motpol på nätet. Precis som den utrymmesminskade teaterkritiken i svenska medier kan sägas ha sin chans till obegränsat utrymme på nätet. Idag kan ju vem som helst blogga ut sina åsikter. Men frågan är hur många som i framtiden tänker lägga ner en sådan stor del av sin fritid, enormt många teaterkvällar, förkovran och skrivtimmar, utan att få betalt för detta, bara för att få se teaterkonsten utvecklas.
Jag har hittills inte ens hittat någon hängiven, nischad svensk teaterblogg som kan konkurrera med traditionella medier när det gäller premiärbevakning. Jag har heller inte hittat någon svensk teaterblogg som konkurrerar när det gäller att bre ut texten, fördjupa diskussionen. Däremot finns bloggar som publicerar teatrarnas pressmeddelanden, fria pressbilder och rapporter från sporadiska teaterbesök. Tips kan man få. Analytisk kritik är det sämre beställt med.
I ett land som Makedonien där pressfriheten är begränsad och där det finns en ung publik som har tröttnat på den likriktade teaterkonsten förstår jag att drivkrafterna att starta en vass teaterblogg kan vara nyfikenhet och demokrati.
Men i ett land som Sverige där vi är så bortskämda med såväl varierat teaterutbud som demokrati och pressfrihet att vi måste åka utomlands för att förstå hur bra vi har det, undrar jag om teaterbloggar kan komma att stå för samma kvalitet, kontinuerliga samtal och obundna granskning av teaterkonsten som kritiken i traditionella medier där skribenterna får betalt för sin tid och kompetens.
För villkoren för teaterkritiker liknar i mångt och mycket teaterarbetarnas: de fasta anställningarna är ett minne blott, när de få kvarvarande anställda teaterkritikerna går i pension på landets tidningar anställs inga nya. Den som envisas med att hålla på med sitt ”roliga kulturjobb” får vackert starta eget, bli entreprenör med sin egen ekonomi och fritid som insats.
Och den bistra sanningen är att det är intresset och kompetensen hos dem som sitter som anställda på kulturredaktionerna som avgör vad som kommer i tidningen. Saknas scenkonstkompetens på redaktionerna syns det automatiskt i tidningen. Och det gör det i svenska medier.
Trots all framtidstro på nya medier, och den demokratiska idén om att alla kan publicera sina åsikter själva, har de traditionella mediehusen och de etablerade kulturtidskrifterna fortfarande en makt som bottnar i trovärdighet, att det man väljer att rapportera om är det som betyder något – de stora mediebolagen sätter fortfarande agendan för det folk och större delen av bloggosfären pratar om och kommenterar.
Enligt den logiken finns det skäl att fundera över om ifall mindre utrymme för teaterkritik i medierna är lika med att teatern anses som mindre betydelsefull i vårt samhälle.
Och om det som skrivs i tidningarna om teater ska gå ännu mer åt att bli förhandsintervjuer med kända skådespelare, det vill säga kommersiellt gångbara texter som inte tar hänsyn till själva resultatet av teaterns konstnärliga arbete, som inte diskuterar de filosofiska, existentiella eller politiska frågorna som tas upp på scenen, som inte bedömer estetik eller hantverk, som inte bottnar i en flerårig erfarenhet av detta analytiska arbete …
Och om färre och färre – och till slut kanske inga – professionella kritiker i framtiden kommer att gå på teater på regelbunden basis med syfte att diskutera vad som spelas och samtidigt dokumentera detta mot bakgrund av sin identitet som samtida åskådare, ja då måste detta bli en förlust för teaterkonsten, en förlust för de diskussioner och budskap som scenkonsten erbjuder. En demokratisk förlust som släpper fram trångsynta ideologier i de breda massorna.
Om inga kritiker recenserar scenkonstutbudet kommer kanske ingen att notera att skillnaden mellan institutionsteatrar, frigrupper och privatteatrar allt mer utplånas. En succé, det blir något som sålt många biljetter. Och säljer man många biljetter – kanske till och med säljer slut alla biljetterna före premiär? – ja då måste det ju verkligen vara fråga om en succé?
Tidningarna (om de ens finns kvar) behöver då inte ens skicka någon som rapporterar vad pjäsen handlar om eller hur många som kom och såg premiären, för det kan teatern själv berätta på sin webbplats, intill knappen ”köp biljett”. Och kulturyttringar som det finns ett stort folkligt intresse för är ju bra kultur. Det har ju Sverigedemokraterna sagt. Vad ska vi med teaterkritiker till då?
LÄSTIPS OCH LÄNKAR
”Kunskapsbrist bakom SD:s framgångar” (SvD)
<A href='<A href="http://www.unt.se/kultur/med-sd-blir-kulturen-fattigare-1049118.aspx"' target=_blank orgurl='”Med SD blir kulturen fattigare” (UNT)
Rapport från kritikerworkshopen i Skopje
Cool as can be Festival
OM SKRIBENTEN
Cecilia Djurberg är före detta medarbetare på Nummer.se, ordförande i Svenska teaterkritikers förening och arbetar nu som redaktör för Journalistik 3.0 – medieormen ömsar skinn, en interaktiv webbok av Mats Svegfors och Cilla Benkö som lanseras den 16 november.
Loading ...
