Westbergs Teater & Nöje beskriver sin föreställning som ett Noréndrama för barn från två år, och jämförelsen är kanske inte helt tokig. För när man är liten är nog frågan om man får vara med och leka en av de allra viktigaste och svåraste att hantera.
Mirja Breitholtz klarögda Nalle har sin lilla gula nalletröja som mössa och verkar hur snäll som helst, men får ändå ett hårt nej till svar när hon ringer upp kaninen för att fråga om de ska ses.
Denna obegripligt hemska känsla av att vara utanför med den obegripligt dumma kommentaren ”vi vill inte leka tre” känns och bränns med ny skärpa i detta sceniska format, samtidigt som framför allt Gustav Lundkvists kavalkad av avvisande lekkamrater lättar upp stämningen rejält när de dyker upp bakom en skärm.
Utan andra tillhyggen än Wirséns rytmiserade text, finstämt dramatiserad av Roger Westberg, och sin egen mimiska briljans gör Lundkvist den förvånadskruvade Fågel, den kraftigt ansträngda ”nallegrisen” och den luftmorotsknaprande Kanin till ett gäng kufar, som man egentligen inte alls borde vara särskilt ledsen över att inte få leka med.
Genom relationsdramatiken bumpar den kabaretsvängiga musiken signerad Jörgen Aggeklint, och efter en peppande och osedvanligt catchy sång (somliga trallade hela vägen hem på raden ”Dum-dum-dum … Kanin!”) går livet inte längre i baktakt för Nallen. Hon inser att det ju faktiskt går att roa sig rätt bra på egen hand.
Och den som vill återkoppla till såväl Norén som Wirsén kan roa sig med hur Breitholtz nalle framstår som ett tvättäkta skapande geni när hon går lös med sin enorma krita över scenen i finalen.
Loading ...
