Vem är rädd för tysk teater?

Deutsches Theater från Berlin har valt en ren och avskalad uppsättning av Edward Albees Vem är rädd för Virginia Woolf (1962), på tyska Wer har angst vor Virginia Woolf? Scenografin består av enbart ett par stolar och ett arbetsbord som ömsom fungerar som matbord, bar och skrivbord beroende på scen. I programmet förekommer svartvita porträttbilder på skådespelarna, liksom för att understryka att här står människan i fokus, långt bortom teknikens finesser.
   Tankarna fladdrar oundvikligen tillbaka till den världsberömda filmatiseringen 1966 med Elizabeth Taylor och Richard Burton i huvudrollerna och sedan vidare till Riksteaterns uppsättning 2005 med Krister Henriksson som George och Suzanne Reuter som Martha, båda ganska febriga och eldiga känslomässigt. I jämförelse med dem är Jürgen Goschs uppsättning mer besläktad med Jon Fosse och Lars Noréns minimalistiska mörker. Fördelen med det är att dramats tragiska sida blir mer tydlig, det oerhört sorgliga i att två människor står så förljugna inför varandra med ett påhittat barn emellan sig, en metafor för deras oförmåga att leva på riktigt.
   Det unga professorsparet som kommer på besök i andra akten , Honey (förförande gestaltad av Katharina Schmalenberg) och Nick (Alexander Khuon), får stå för livet som det medelålders inte kan leva upp till längre, både en lockelse och ett hot. Metaforiskt blir förstås då också det faktum att George är professor i historia, en representant för det förflutna, medan den unge Nick är nybliven professor i något så livskraftigt som biologi. Alltmedan de båda fruarnas gemensamma nämnare är att de står frustrerade i skuggan av sina män, skuggor som blir allt längre ju närmare sista akten, Exorzismus, vi kommer. 
   Det är alltid en lyxig känsla att få se gästspel från andra delar av världen på hemmaplan. Små egenheter i spelstil, scenografi och regi gör skillnaden och lyfter talteatern till nya dimensioner. Det här varade bara i två dagar. Men det vill vi ha mer av i Stockholm.