Vem spelar för vem – och var?

Folkteatern i Gävleborgs konstnärlige ledare Peter Oskarson har avgått på riktigt och slutar i maj efter skattesmäll och nedskurna anslag. Nu ska det anställas ny chef och i Hudiksvalls Tidning förs Gustav Kling, nuvarande chef för länsteatern i Jämtland-Härjedalen och ”bördig från Bollnäs”, fram som en stark kandidat. Han gör billig teater, turnerar mycket och satsar på barn och ungdom.
   Folkteatern under Oskarson har fått kritik för att den inte turnerat tillräckligt mycket i länet. Skolchefen och skolnämndens ordförande i Nordanstig i norra Hälsingland har vänt sig mot ”Folkteaterns centraliseringar” och ska köpa in föreställningar från Teater Västernorrland i närbelägna Sundsvall ((Sundsvalls Tidning 12/12-05). Bra, kan de inte köpa in föreställningar från Norrdans i Härnösand också? Kanske ryms deras minde föreställningar i någon gymnastiksal.

I ÖVRIGT FÅR KOMMUNINVÅNARNA FINNA SIG I ATT RESA BORT om de vill se mer omfattande exempel på professionell scenkonst. Annat än sommartid, då Mellanfjärdsteatern spelar privatteaterkomedi i ett ombyggt hamnmagasin. Något riktigt teaterhus finns inte.
   Även i Hudiksvalls Tidning har uttryckts besvikelse över Folkteatern. Det ”mullrar i de lokala teaterleden” eftersom de ”inte spelar teater i hela länet”.
   Nej, Folkteatern betedde sig inte som andra länsteatrar. De gjorde inga normalteaterföreställningar enligt standarformulär 1A. De forskade efter teaterns källflöden, de letade efter ett annat teaterspråk än det i Sverige dominerande psykologiskt naturalistiska.
   De var en länsteater som i djupare mening tog vara på det regionala kulturarvet och förde upp det på scenen. De använde den folkliga Hälsingekulturens dräkter, färger, mönster, myter och musik i sitt skapande. De trodde att det fanns inhemska teatertraditioner äldre än 1700-talets hovteater och rotade efter dem i sina Stjärnspel.

TEATERN I SVERIGE ÄR EN GAMMAL ÖVERKLASSKULTUR. Idén med Riksteatern var att sprida denna överklasskultur till det kulturellt utarmade folket. Här hade vi en teater som försökte vända på steken, som använde den folkliga kulturens uttryck på scenen. Men det gick inte hem. Synen på teaterns förankring är distributionsteknisk. Det viktiga är att spela den teater som är på modet i storstäderna och att transportera ut den i glesbygden. Förlorare är den folkliga teatern och Hälsinglands kulturarv. Oskarson torde få nya uppdrag på andra håll.
Kanske får också Jeanne Yasko, som slutade på Norrdans den 1 november förra året, nya uppdrag. Arbetet på att utse hennes efterträdare pågår. Här söks en ledare som inte behöver vara konstnärligt framträdande men som vill utveckla kompaniet till något unikt ”sprunget ur dess norrländska belägenhet” och gör produktioner för barn och ungdom.

JAG ÄR AKTIV I SUNDSVALLS DANSFÖRENING. Vi arrangerar dansföreställningar i Sundsvall och jobbar ideellt med ett krympande arrangörsstöd från kommunen. Hösten 2005 hade vi två föreställningar, en med Norrdans och en med Rytm’ba. De drog knappt 70 betalande åskådare var. Båda föreställningarna var bra men det är så det är. Kulturen har svårt att nå ut. Stora pengar går till att skapa scenkonst men arrangörerna jobbar ofta ideellt och publiken är svårflörtad. I en landsortsstad som Sundsvall spelas gästande föreställningar för det mesta bara en gång och det är inte lätt ens för de mest intresserade att hinna med.
   Det är inte bara Dansföreningen som det går tungt för.
Sundsvalls kommun ville förbättra distributionen av kultur genom att bygga ett nytt scenhus för 120 miljoner kronor. Satsningen gick i stöpet och Arbetsmiljöverket krävde att teaterns akuta arbetsmiljöproblem skulle åtgärdas omedelbart. Samtidigt hotar de med att från den 2 maj i år stoppa verksamheten i teaterkvarteret om inte kommunen innan dess hittade en långsiktig lösning på teaterns arbetsmiljö.
Det senaste förslaget på en sådan lösning är att kommunen bygger ett kombinerat basket- och teaterhus i inre hamnen för en halv miljard kronor. Förslaget kommer från de kommunala makthavarna s och v och de skämtar inte. Huset är tänkt att få sittplatser för 3 000 personer. Så många går inte på teater, men på idrottsevenemang.

IDROTTEN HAR BLIVIT EN HELIG KO UNDER VARS TÄCKMANTEL det går att få igenom vad som helst utan protester. Ett nytt äventyrsbad javisst, en ny fotbollsarena javisst, ett nytt hus för scenkonst nej tack, ett kombinerat basket- och teaterhus, javisst, en rörande politisk enighet börjar skönjas. En ledande moderat föreslår att äventyrsbadet ska byggas på samma plats. Varför inte spela teater i bubbelpolen? Varför inte bygga ett kombinerat äventyrsbad, basket- och teaterhus med scen i polen och publikplatser vid vattnet? Någonting i stil med den där vietnamesiska dockteatern där de spelar i en vattenbassäng? Det är fint och ger en underbar känsla av viktlöshet.
Lyckas politikerna med den här finten blir det nytt scenhus till slut vilket kommer att ge både bättre arbetsmiljö och ökade möjligheter att distribuera scenkonst. Men till vem? Hur väcka den tänkta publikens engagemang? Vilka är det som ska fylla publikplatserna? När ska folk i södra och mellersta Norrland börja slåss om biljetter till scenkonsten? Mig veterligen har det hittills bara hänt en enda gång i modern tid och det var när Folkteatern spelade Mozarts Trollflöjten på Träteatern i Järvsö 1999, regi Peter Oskarson.