Fördjupning [2003-01-17]

Vem vill ha Thorsten i sovrummet?

Under senare år har man kunnat skönja en tendens som pekar mot alltmer uppsökande teater. Alltså uppsökande i bemärkelsen teatern uppsöker publiken och inte tvärtom. Detta gäller framför allt teater som vänder sig till en ung publik; Unga Riks söker sig till storköpscentrum och sjukhusen, Cirkus Cirkör till förorterna, Riksteaterns JAM till rockfestivalerna.

Det finns till och med skådespelare som erbjuder sig att spela i ditt hem (eller var det i sitt?) Tänk dig att få se Strindbergs Dödsdansen med exempelvis Regina Lund och Thorsten Flinck i sovrummet en lördagkväll. Eller Arnold Weskers Köket i just köket samtidigt som man lagar pizza. Definitivt en cool tanke, men själv skiljer jag gärna på arbetsliv och privatliv. Jag gillar helt enkelt att det finns en gräns mellan betraktaren och det som betraktas. Annars drabbas jag inte av den insiktsfulla distans som gör att jag får min helande katarsis.
   Därför frågar jag mig vad det är det för fel på att istället skapa fler platser som uppsöks, platser som helt och fullt är till bara för scenkonst, platser som ritualiseras till detta och bokstavligen luktar teater, ett slags teaterns kultplatser att ta sig till. Precis som det var från början, alltså i antikens Grekland.

Givetvis har detta med ekonomi att göra. Vilka kommungubbar sitter år 2003 och säger ”Ja, men nu måste vi ta och bygga en teater för våra unga”. Och givetvis finns det goda undantag. Som Nya Elverket, Dramatens egna Royal Court Theatre-ambition. Eller teaterns svar på Stockholms Stadsteaters Backstage om man hellre vill det, ett forum för nyskapande samtidsdramatik som öppnar i dagarna (25/1). Och det är bara att jubla. För även om det alltid har funnits mängder av ”växthus” för dramatiker , på senare år exempelvis just Växthusprojektet på Folkteatern i Göteborg (också med nya Elverkets dramaturg Jacob Hirdwall som eldsjäl), Upsala stadsteaters NU-projekt, tidigare nämnda Backstage, Dramalabbet i Stockholm – för att inte glömma alla fria teatrar i Sverige som ständigt vågar sig på nyskriven dramatik (Teater Scenario, Teater Trixter, Teater Terrier osv), så är det här något annat.
   Skillnaden mellan sistnämnda och Dramaten är förstås resurserna. Här snackas det inte bara om enstaka uppsättningar eller korttidsprojekt, utan om en rik scen med tillgång både till Dramatens världskända ensemble och all tänkbar teknisk utrustning – samt inte minst dess ”kändisskap” att rida på, vilket förstås är marknadsföringsmässigt glassigt. Det funkar med all säkerhet även om jag kan tycka att nya konstnärlige ledaren Stefan Larsson låter lite väl ”pretto” när han vid gårdagens presskonferens understryker att här kan man sätta upp en konstnärlig repertoar och inte bara underhållande. När uteslöt det ena det andra? undrar jag ödmjuk.

Det är bra att det satsas på nya plattformer som framför allt främjar nyskriven dramatik. Syns den inte så finns den ju inte. Och världen behöver nya klassiker för framtiden. Eller som paneldeltagaren, arkitekten Catharina Gabrielsson, uttryckte det på det seminarium med rubriken ”Vad spelar rummet för roll?” som Nummer arrangerade under Riksteaterns teaterdagar i höstas: ”Om man inte skapar rum (läs byggnader) för teatern i samhället så är den heller inte viktig.”
    Alltså, först rum sedan innehåll. Apropå att många av Riksteaterns uppsättningar vanligtvis tvingas spelas i käcka bygdegårdar, svettiga gymnatiksalar och kommunalgrå Folkets hus under sina turnéer -lokaler, rum som inte alls är menade för dramatik. Om kommunerna istället satsade på en specifik teaterbyggnad i varje större stad, så skulle teatern synas bättre, ta rum i samhället och inte bara vara något som konsumeras mellan hyllan för blöjor och kaffe på PrisXtra. Inspiration kan just nu hämtas av alla kommunalpolitiker på Kulturhuset i Stockholm som har en utställning om just alternativa teaterbyggnader ritade av arkitektelever. Gå och se!

Men vilka blir då morgondagens pjäsklassiker, de som ska spelas på alla dessa nya drömscener runt om i landet (läs, inte bara i storstäderna)? Så långt kan inte Nummers spågumma se ännu, men under 2003 kan vi skönja tendenser som kretsar kring teman som motstånd, miljöförstöring, terrorismen, krig… lite av en nypolitisk renässans, helt enkelt. Det är för övrigt sådana tendenser vi försöker ta upp under rubriken ”trender” i nyhetsavdelningen. Det är inom parentes mitt nyårslöfte till er läsare; att bättre göra verklighet av ursprungsambitionen: att låta Nummer vara Sveriges hetaste plattform för den teaterestetiska debatt man sällan ser till i dagstidningarna, att inte bara skriva om vad som sätt upp, utan också bättre lyckas med att analysera varför.   
   Jag skulle önska att ert nyårslöfte som läsare är att våga debattera mera i tidningen. Tyck till-funktionen längst ner efter varje artikel, rubriken läsarrecensioner, gästboken… de är alla till för att du i optimal demokratisk anda ska kunna vara med och påverka teaterdebatten i Sverige. Hellre ris än ros! Vad tyckte du till exempel om den här krönikan?

Ylva Lagercrantz

Share/Bookmark
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare