Vem vill sponsra spindeln?

Kulturvärlden kvider. Det givna samtalsämnet vid varje kaffeautomat är förstås Sveriges nya kulturminister. Vad hon kommer att göra och framföra allt vad hon inte kommer att göra.
   Allt är förstås spekulationer för ännu vet ingen. Hittills har bevakningen av Cecilia Stegö Chilò enbart handlat om hennes privatekonomiska förehavanden. Och synd är väl det – att svensk kulturpolitik bara hamnar på löpet när det handlar om skandaler eller när dess minister vinglar runt på Hultsfredsfestivaler med julgransbelysning i skägget. Men vi kan ana mellan raderna, att inom en snar framtid kommer merparten av det svenska kulturlivet – till skillnad från flera flera länder som i övriga Europa – förväntas vara självfinansierat. För det är svårt att tolka Cecilia Stegö Chilòs uttalande ”Man kan se kulturskapare som permanenta bidragstagare eller som självständiga individer” som annat än just en plan som går ut på att de statliga bidragen till kulturen är tänkta att minska rejält framöver. Om än inte försvinna helt.

Kommer framtidens svenska kulturliv därmed enbart att bestå av sjukhusclowner och opera som man kan bjuda affärskollegorna på? Självklart inte, men frågan kvarstår: vem vill sponsra spindeln, den håriga och fula men nödvändiga i livets näringskedja? För kultur vill nästan alla av oss ha. Men frågan är, i vilken form?
   Att operakonsten kommer att överleva är jag inte ett dugg orolig för. I synnerhet inte med tanke på att Kulturdepartementets nye statssekreterare, Johan Tiedeman, säger sig ha vuxit upp på Kungliga Operan i Stockholm tack vare att hans mamma hade ett stående abonnemang där. Bildkonsten har också sina vänner inom stat och näringsliv, liksom till viss del litteraturen. Men vem vill sponsra den minst lukrativa konstformen, den som inte går att sälja annat än som en tillfällig upplevelse, den som inte går att hänga upp på väggen eller sätta i bokhyllan men som kan ge lika bestående upplevelser i kroppen, det vill säga scenkonsten? Jag tippar på ganska få. På så sätt har scenkonsten en särposition i kulturlivet. Den är och förblir beroende av statligt understöd, men för den skull utan att behöva sälja sin själ (”självständig individ”). Och självklart vill vi som arbetar med scenkonst tro att den också är nödvändig, att varje samhälle behöver en spegel av sin befolkning – eller snarare en konstart som ifrågasätter samhället den verkar i. Och att ett välbärgat och civiliserat samhälle också finner det viktigt att ha ett rikt kulturliv, oavsett om det betalas av den enskilda individen eller kollektivt, av staten.

Vi som jobbar med scenkonst hoppas förstås också att kulturministern i sitt budgetarbete tar i beaktan den ”Payback” till samhället i form av att stora teaternamn (Ingmar Bergman, Lars Norén, Suzanne Osten m fl) som scenkonsten genererar och som i sin tur skapar intresse för Sverige, vilket till viss del kan tänkas öka våra statliga intäkter i form av turism. För vem vill åka till ett land utan kultur? Tänk dig en turistguide med bilder enbart från kända industrier, företagsinteriörer och kostymklädda finansmän – inte så sexigt. Det blir ett samhälle som det skildrades i Dramatens fantastiska uppsättning av Pinocchios aska » I våras.
   Men det är klart, i takt med att vi kan förväntas få mer pengar i plånboken enligt den nya ekonomiska politiken, borde vi också ha råd med att köpa biljetter till fullt pris framöver, låt oss säga för runt 700 – 800 kr per biljett till en föreställning på en stor institutionsteater som Dramaten eller Riksteatern – eller hur? Och då med följande i beaktan: att det mesta som visas på scenen kommer att ha ett manligt perspektiv. Åtminstone om man får tro Dagens industris artikel fredag 13 oktober med rubriken Cecilia Stegö Chilò muckade med JämO » där det framgår att hon ställer sig starkt kritisk till alla former av jämställdhetsarbete. Eller som DI skriver: ”Kulturministern vägrade att lämna in en jämställdhetsplan till Jämo med motiveringen att hon känner en stark principiell aversion mot jämställdhetsplaner eftersom de utgör ett ingrepp i individers och företags frihet att själva bestämma inriktning på arbetet”. Då kan man fråga sig vad hon tycker om den förra regeringens Jämställdhetskommitté för scenkonst som lade fram sitt 655 sidor långa betänkande i våras.
   Som sagt, vem vill betala för den håriga spindeln, ful men nödvändig.