Handen på hjärtat och (eventuellt) med facit i hand: Vilka val gjorde vi, och varför? Är vi ens medvetna om att vi lever, att varje sekund är en ny punkt utan återvändo. Synd att det är så stört omöjligt att få expertrådgivning av våra äldre jag … Å andra sidan, om pensionsreklamen i teve kan dribbla med åldersbarriärerna, så varför inte?
För tänk om jag, så här på halvsniskan av min levnads branter, fick uppleva detsamma som Gustav i Ålderstrappan och stöta på mig själv högst upp. Skulle jag agera moraliskt korrektiv, tjatig morsa, arg provokatör eller vad?
Okej, visst tycke skulle förmodligen uppstå. Kanske drog även jag, i likhet med de två 50-åriga Gustavinkarnationerna, en glad tango för två och kände livet peaka. Men, sedan? När våra trappsteg skiljs åt. När den med bättre erfarenheter ser sitt yngre jag i full aktion. Eller som i Sölve Rydells pjäs: göra oåterkalleliga misstag.
En fruktbar konfrontation att frammana, i konsten gärna utnyttjad.
Bilden är enkelt samstämd: en ålderstrappa flankerad av två sminkbord, ett utrustat med det orangea kuvertet. Vid sidan Anton Engblom och hans sköna gitarrspel, finstämt efter regissören Robert Jelineks och iscensättningens vemodiga anslag.
De två Gustav: Rolf Uno med sin allt gubbigare figur, och Emil Forselius på väg in i barndomen – så bra de tolkar! Rörande. Provocerande. Ångestfyllda. Drabbade av drömmar, relationer och sorg. Mildrade av årens gång, framåt och bakåt, och det fåfängliga i att försöka beveka tiden. En gång var vi barn. Sedan aldrig mer.
En uppfordrande, men poetisk uppsättning, snuddande vid Vilhelm Mobergs Din stund på jorden och med Alf Henriksons dikt Ålderstrappan (citerad i programmet) som vemodig summering och utgångspunkt: ”Till höger försvinner människolivet. Men till vänster står barndomen alltid beredd”.
Loading ...
