Trilogin, Flotten, Hemmet och Sandlådan på Göteborgs stadsteater åren 1967-68 blev ett av genombrotten för gruppteatern. Kollektivet gjorde teatern pådrivande i samhället då och där. Kent Andersson skrev texten till Flotten, för Hemmet och Sandlådan var Bengt Bratt hans medförfattare.
Mattias Andersson, Backa teaters konstnärliga ledare, ägnar sig åt sceniska undersökningar av vår tid. När han nu på Götaplatsen vänder blicken mot själva teatern använder han trilogin som ekorum och skriver samman dem med sin egen version av 2014. Vad var det som gjorde teatern så angelägen då? Hur står det till idag?
Och nog ekar det från förr. Ulla Kassius scenografi röjer undan nästan allt på Stadsteaterns stora scen. Ett parkettgolv ger avstamp i föregångarna. Detaljer i kostymerna blinkar också ditåt. De elva skådespelarna sitter inledningsvis vid ett enkelt långbord med sina manuspärmar. Scenvis prövar de sig fram.
Det blir en form av dubbelexponering – vid premiären till och med trippel, med många från uruppsättningarna i salongen. På fondväggen projiceras filmavsnitt ur föreställningar, repetitioner och premiärfest. Ursprungstexterna blandas även med publikreaktioner. Mattias Andersson har låtit intervjua människor som såg – eller avstod från – originaluppsättningarna. Påverkan nådde ända in i enskilda äktenskap.
Första akten ägnas åt Flotten. Efter paus tar Hemmet vid, med ensemblen iförda blå plasttossor. 2014 års teater tassar försiktigt. I ett långt filmavsnitt håller Mats Johansson, dåvarande teaterchefen, ett tal och framhåller att teater är mer än den enskilda föreställningen. Hela huset skapade avtryck i tiden.
Mattias Anderssons förtydligar genom att låta Inger Hultén, sömmerska på Göteborgs stadsteater under 40 år, träda in i rollen som sig själv och avlägga ett otvunget och insiktsfullt vittnesmål.
Det är en scen som lättar upp en kväll av vemod. Solidaritetens röda boll ser så liten ut på den ödsliga scenen. Vad hände med all kraft som teatern utvecklade den gången? Flotten for med fem knop framåt. Främlingen som flyter upp påminner om hur långsamt det går idag.
Mattias Anderssons undersökningar brukar avsätta uppfordrande spår, ge energi åt vårt nu. Jag tycker om hans intressant hopfogade minnesbilder, men de har svårt att nå vidare. Sandlådan blir bara en kort, hotande ungdomsrevolt med hink och spade. Mattias Andersson får fortsätta sin egen väg.
Loading ...
