En gigantisk spegel lutar över Klarascenen på Kulturhuset Stadsteatern. Som en blandning av vägg och tak visar den oss scenens mörka trägolv även uppifrån, och dubblerar strålkastarnas rökdimmiga ljuskäglor.
Sven Haraldsson scenografi, tillsammans med ljus av Linus Fellbom, leker med teman i Harvey Fiersteins pjäs om en drag queens liv i New York. Dubbelheter, kontraster, identitetssökandet, sexualiteten, det dolda och det öppna, rampljuset och darkroommörkret. Och erbjuder möjligheter för de rumsliga förändringarna i pjäsens tre olika akter – scen, sängkammare och detaljerad lägenhetsplanlösning. Det både enkla och storslagna passar texten.
Det är inte bara scenografin som jag tycker om i Olof Hansons uppsättning av Arnold, som först hade premiär på både off-off-Broadway och Broadway under tidigt 1980-tal och sedan blev en av Stockholms stadsteaters största succéer genom tiderna 1985. Originaltiteln The torch song trilogy anspelar på uttrycket ”torch song”, sentimental kärlekssång, och musiken är en stor del av scenuttrycket här.
Först och främst tycker jag om Rikard Wolff, förstås. Rollen som Arnold sitter som en paljetterad skinnbyxa på honom. Han spelar med förhöjning av det vardagliga och självsäker nertoning av det diviga. Han faller aldrig i fällan att jaga skratt med alla Arnolds kvickheter utan levererar dem stiligt med lugn, vemod och ögonvråsglimt. Låter rösten bäras av känslor när han sjunger Noël Cowards Mad about the boy eller George Gershwins The man I love.
Jag tycker om första akten – mötet mellan Arnold och hans stora kärlek Ed (Gerhard Hoberstorfer i en genomgående bra gestaltning) är rätt så oemotståndligt. Det är även Björn Elgerd som Arnolds nya partner Simon i andra akten, som för övrigt innehåller en fin lösning med dockor som dubblerar skådespelarna, ytterligare ett sceniskt förhöjande av pjäsens relations- och identitetsteman.
Ann-Sofie Rase får kämpa med sin Linda, kvinnan som Ed gifter sig med – hon som alltid faller för bisexuella män. Och någonstans här i andra akten börjar problemen. Det är en fyra timmar lång uppsättning och trots att texten är fin och relevant får spelet efterhand alltfler svackor. Det är också något med ton- och genreförändringen mellan de tre akterna som inte sätter sig. När tredje akten blir en alltför utdragen relationskomedi, med smäll i kulissdörrarna och farsiga gräl med Meg Westergren som Arnolds påhälsande mamma, förtas effekten av den inledningsvis lyckade balansen mellan allvar och humor. Det förhöjda och politiska bleknar.
Loading ...
