Vera är en pjäs om Vera. En text och en uppsättning där de fyra andra rollkaraktärernas enda egentliga uppgift är att lyfta fram denna Vera i all sin komplexitet och förfärlighet.
Hon är medelålders med en vuxen dotter och åtminstone två kraschade äktenskap bakom sig. Hon har startat ett bokförlag som inte bär sig och anställt alla medlemmar av sin lika symbiotiska som dysfunktionella familj.
Vera tar vid där Kristina Lugns tidigare pjäs Var är Holger, Harald och Herrman? slutade. Där såg rollkaraktären Lydia tillbaka på livet tillsammans med sina män, som hon inte saknar men ändå: ensamheten är grym. Hon fantiserade om att bli chef så att hon kunde anställda människor att umgås med – kanske starta ett bokförlag?
Nu har Lydia blivit Vera, en mycket tjusigare kvinna i Ewa Frölings gestaltning. På en mycket större scen, med påkostad scenografi och kostym och i en ganska fyrkantig regi av Stefan Larsson. Tydlig, men lite statisk. Varje ord framträder i all sin exakthet, men de lugnska bråddjup som finns i sprickorna i hennes briljanta formuleringskonst förmår inte att tränga igenom den polerade ytan.
I enstaka scener glimrar det till rejält, som när Johan Lindells patetiska poet mitt i sin självömkan lyckas sätta fingret på den längtan efter sammanhang, en berättarröst, som vi alla bär på. Ewa Fröling är självklar, med lyster och tyngd, i rollen som Vera. Och det är befriande att få se Anna Björk spela en vuxen kvinna, utan sexanspelningar.
Men slutintrycket blir ändå ganska lamt. Som att textens välformulerade livsvisdomar inte förmår att sträcka sig utanför sin egen språksfär utan sluter sig runt sig själva. Och när Vera säger: ”Jag hade ett omistligt hemligt meddelande till mig själv men det har jag pratat bort.” är det som om Kristina Lugn talade direkt till oss i publiken.
Loading ...
