Verklig teater

Åsa Kalmér är stolt över att det ligger en riktig gräsmatta på Intimans scengolv i Malmö där hennes uppsättning av ”Blåskägg – kvinnornas hopp spelas”. Hon gillar att en doft av jord sprids i salongen, ”det luktar nästan ladugård” och att gräset är fysiskt påtagligt.
I ett telefonsamtal med Ingmar Bergman berättar hon om sin lycka över detta gräs men den gamle teatermannen fnyser att ”Inget, absolut inget får vara på riktigt på teatern.”
Så vad är realism? Vad uppfattar vi som äkta och verkligt på scenen och i scenrummet?
Lars Noréns besatthet över att finna ett äkta tilltal, en teater avskuren från peruker, puder och fjant har satt den dokumentära teatern i fokus. För Norén, liksom för de flesta regissörer, är inte bara texten, skådespelarna och scenografin avgörande utan även spelplatsen. När Lars Norén för några år sedan fick se det ombyggda Elverket, Dramatens unga och moderna filial, blev han rasande och tyckte att denna råa och oslipade diamant var förstörd. Hans vision om Elverket var en verkstad i bokstavlig bemärkelse, ett kargt och oömt rum där alla typer av möbler kunde passa.

Rumslig kulturkrock
När jag går och ser den sista föreställnigen av ”Skuggpojkarna” på Elverket förstår jag vad Norén talar om. Det finns ett teaterdamm av särskilt slag som kväver vissa pjäser. Att i Elverkets kombinerade restaurang, bar och foajé se hippa klubbkids slinka in på en öl eller iaktta chica östermalmskändisar glamma och stoja och därefter själv gå in och ta del av några sexualförbrytares vardag på ett fängelse uppstår en kulturkrock av oanande dimensioner.
Denna känsla repriseras utanför Dramatens Målarsal där de fyllda vinglasen och biskvierna står vackert uppradade och allt är så piffigt och elegant medan det som sker inne i den lilla teaterfickan är ett enda svart hål av ångest och förtvivlan. Där kämpar Tanja Svedström och Eva Röse med ”Kvinnan som slagfält” och de kämpar väl i pjäsen om en våldtagen bosnisk kvinnas väg tillbaka.   
Jag menar inte att allt måste vara klätt i säck och aska när det spelas teater som hämtar näring ur en samtida och fasanfull verklighet. Men att teaterrummets och själva teaterns betydelse för mottagandet av en föreställning inte ska underskattas accentueras med kraft när jag besöker Maria Magdalena kyrkan mitt i Stockholm och ser Åsa Kalmérs uppsättning ”Bön för Tjernobyl”.

Kyrkan som teaterrum
Den religiösa prakten kan förstås fungera hotfullt provocerande för ateisten eller som trösterika trygghetssymboler för den troende men vad gäller teater i kombination med kyrka finns inget facit. Kyrkorummet är obruten mark och en vit fläck på min teaterkarta som nollställer förväntningarna på ett positivt sätt.
– Jag var skeptisk till att pjäsen kunde spelas i ett kyrkorum, säger Åsa Kalmér. Jag hade svårt att se ett traditionellt teaterrum och ville också ha ett verkligt rum, en verkstadslokal eller ett varv.
Åsa Kalmér ser så här i efterhand att det filosofiska och religiösa rummet var det optimala valet. Dert var heller ingen slump eller hugskott att pjäsen hamnade i kyrkan. Riksteatern och vissa kyrkor har under en längre tid talat om ett samarbete.
– Vår scenografi blev helt naturlig och väl fungerande i den miljön. Vi pratade med präster och de påminde mig om saker jag glömt eller inte visste om kyrkan, till exempel att altargången kallas livets väg och att altaret kallas spisen och att man ”bär fram sina berättelser” i kyrkan. Allt det där finns i vår föreställning.

Svår akustik
Men om det innebär stora känslomässiga bonus att spela just denna text i kyrkan så stångade regissören och skådespelarna sina pannor blodiga mot tekniken och inte minst akustiken till en början. Det krävdes ett mycket avancerat ljudsystem av samma typ, om än i en mindre dimension, som används på rockgalorna på Stockholms stadion för att det skulle fungera.
– Om man ska diskutera nackdelar så var det just hörbarheten och att man skulle sett vissa kvaliteter i föreställningen ännu bättre på en vanlig scen. Men det man vinner är att det känns väldigt naturligt att yttra sig i stora frågor i kyrkan. Där är det högt i tak, på alla sätt.
”Bön för Tjernobyl” bygger på den vitryska journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj bok om kärnkraftskatastrofen 1986. Åsa Kalmér var själv i Ukraina och träffade människor som överlevt kärnkraftsolyckan, bland andra skådespelare som tvingats till olycksområdet för att underhålla och som i samband med detta blivit strålskadade. Hon hörde fasansfulla vittnesmål och säger att hon gråtit mycket under arbetet med att göra om bokens text till pjäsmanus och under regiarbetet med skådespelarna.
– När man läser boken går den att lägga ifrån sig och man kan säga att nu orkar jag inte längre för det är så sorgligt. Man blir rädd och upprörd. Så vad jag måste göra var att lösa detta med komiken, det kanske känns märkligt att använda ett ord som underhållning i ett sådant här sammanhang men det är ändå vad en teaterföreställning går ut på i grunden. Så jag letade efter sådana ställen som skulle bli en bro till publiken. Att manipulera åskådarna i någon slags skuldsituation ville jag inte.
Åsa Kalmér är i normala fall ingen fantast av smink och att göra om skådespelarna. I det här fallet var det nödvändigt med ett naturalistiskt uttryck.

Naturellt spel
– Vi hade ingen mask, inget grundsmink. Det går inte att sminka upp sig till något och sedan gå in och påstå sig gestalta dessa människor.
Den förtätade teaterverklighet som ryms i ”Bön för Tjernobyl”, ”Kvinnan som slagfält”, ”Skuggpojkarna” eller för den delen i Galeasens ”Dreamteam” och Stadsteaterns Backstages ”Hand i hand” lever mot en fond av en mycket hård och kall verklighet. Under en debatt i Stockholm i december om den nya dokumentära teatern, sa Lars Lindström från Backstage att när Dagens Nyheters Bostadsbilaga började skriva om bostadspolitik och diskutera unga människors boende utifrån ”Hand i hand”, då fick han bevis för att pjäsen nått ut ur teaterrummet.
Under samma debatt drog teaterkritikern Leif Zern trådar bakåt mot 70-talets politiska teater och sa att då tog de radikala teatergrupperna och pjäserna strid mot etablissementet och förhöll sig kritiska till det konventionella teaterlivet. I dag såg Zern teatern som en palett där den nya ”politiska” teatern bara var en färgklick bland andra.