Kvar i salongen står några enstaka bänkar, på balkongen återfinns sufflören, ett självspelande piano har direktkontakt med en kvarglömd dammsugare och i sidogången sitter scenmästaren. Som om skådespelet ville bryta ner gamla illusioner – för att istället skapa nya.
Snart kanske. För ännu en tid ligger allting inneslutet i scenografen Sven Dahlbergs häftiga och teatrala övergångszon. En plats där skillnaden mellan natt och dag tycks obefintlig. Lämplig för en tragisk dröm på blankvers …
Metaforik och psykologi gör ideliga inpass i regissören Tereza Anderssons ibland lite låsta, men spännande och samhällstillvända tolkning.
Individerna Romeo och Julia är för mig alltid någonstans på väg, bort från status quo. In i en annan tid. Jesper Barkselius och Karin Oscarssons ömtåliga utforskande av frihetens möjligheter blir också en av iscensättningens stora behållningar. Två unga människor av vår tid – ”vanliga” människor, inga slimmade skönhetsikoner – och mycket äkta i sina utspel. Att de dessutom ror i land de svårspelade slutscenerna så utsökt bra, är en ren bedrift.
På den grabbiga arenan regerar ett annat språk, åtbörligen välkryddat av Göran O Erikssons mustiga översättning, och som brukligt brakar slagsmålen mellan Capulets och Montagues igång så fort prologen sagt sitt.
En lek i filmiska gester och snabbt överstånden. Farligare blir det när dramatiken tätnar och våldet urartar – fast inför den groteska treudd som spetsar den ångestridne Mercutio (Richard Carlsohn) till döds backar jag: effekten blir komisk, men illa tajmad.
En intressant spegling av den låsta konflikten mellan släkterna återfinns även mellan makarna Capulet, och Bo Höglunds och Liselott Lindeborgs parallella ”kammarspel” härbärgerar både förtryck och stor sorg.
Hela familjen Capulet är för övrigt tämligen dysfunktionell och vore det inte för Kyri Sjömans krumeluriga amma, den enda figur som lyckas spela på publiken, skulle Julia inte vara den älskansvärda Julia hon är.
Tereza Andersson har lagt ut ett brett raster. Familje- och maktstrukturer, livslögner, hedersnormer, klassperspektiv, psykologi och sociologi. Känslor. Var tonvikten ligger är svårt att avgöra, men själv satsar jag en guldpeng på Julia och Romeo.
Loading ...
