Veronika bestämmer sig för att dö på Ögonblicksteatern

Veronika är en 23-årig bibliotekarie som för ett lugnt och välordnat liv. Inget är egentligen fel förutom att hon inte tror livet om mer än att jobba, komma hem, dricka te med honung och nästa dag gå upp för att genomföra samma rutiner. Kanske träffa någon av det motsatta könet, bara för att finna att de inte har något gemensamt. Så hon bestämmer sig för att dö. Hänsynsfullt med piller. Men hon misslyckas och hamnar på mentalsjukhus. Där får hon veta att hon bara har några dagar kvar att leva eftersom hennes hjärta är skadat.
   Ögonblicksteatern berättar Paulo Coelhos roman med tre skådespelare och en mängd scenbyten, ändå är tempot ganska långsamt. Vi färdas från soffan till akuten, till bländvit sjukhusmiljö och till friheten under träden i en effektfull scenografi. Det handlar om liv, död, kärlek och galenskap. Vem är normal? Vem är galen? Är det alltid fel att vara galen? Var hittar man sin livslust? Och så vidare. Tyvärr är frågor och svar väl väntade och dramatiska händelser till trots blir historien lite väl jämn. Jag vill ha mera motstånd.
   Uppsättningens förtjänster finns i spel och samspel mellan de tre aktörerna. Särskilt utmärker sig Ellenor Lindgrens Veronika som med sitt raka spel, på ett hälsosamt sätt, plockar ner den anspråksfulla historien till jordytan. Ger sin rollfigur riktigt liv.
   Pjäsen tillhör trots det inte mina favoriter, men det gör å andra sidan inte Paulo Coelho heller. Och med tanke på alla hans fans (underbara och livsomvälvande är vanliga omdömen om hans romaner) så finns det helt säkert de som har en annan uppfattning om Ögonblicksteaterns uppsättning. Poänger finns men för mig blir det tyvärr ändå ganska förutsägbart