Varför ger teater en så mycket starkare upplevelse än film? På gott och ont. Så bra som bra teater är kan aldrig en bra film bli; jag lever med i miraklet på scenen, rent fysiskt känns det som. Från en bra film kommer man ut och säger”schysst rulle”. Från en bra teaterföreställning raglar man ut med röda kinder och glansiga ögon, skönt utmattad och euforisk på samma gång. Transformerad. Och motsatt: en dålig film är på sin höjd irriterande medan dålig teater kan skapa ett slags raseri: Ni slösar med min tid, mitt liv! Vissa människor kvider som om dom hotades med att spetsas på spjut och utsättas för tortyr om man vill ha med dem på en pjäs medan dom gladeligen går och ser Skitfilmen och Skitfilmen – uppföljaren. Men varför är det sådan skillnad? Varför skulle det påverka styrkan i upplevelsen att filmen har två dimensioner mot teaterns tre och att teatern skapas i ögonblicket?
Äntligen har jag fått förklaringen. Och den är vetenskaplig. I vår hjärna, i den del där centrum för empati och inlärning finns, har vi spegelneuroner. De är celler som aktiveras när vi själva utför en handling eller ser en annan människa göra det. Det är i Finland, på Tekniska Högskolan i Esbo, och inte på Vitamininstitutet i Schweiz, som man forskar i det här. Med en magnetkamera registrerar man spegelneuronernas aktivitet. Signalerna är så starka att man mäter dem utanför huvudet. Spegelneuronerna gör ingen skillnad på om det är någon annan som gör den specifika rörelsen eller om det är jag själv. På ett plan upplever jag alltså att det är jag som begår den handling jag ser någon annan göra. På ett villkor: att jag ser handlingen utförd live. Om den är filmad blir spegelneuronernas aktivitet bara 80 procent av den ursprungliga.
Teatern speglar samhället brukar man säga, men kanske är det tvärtom. Vi speglar teatern. Till 100 procent. Lider aktörerna blir det plågsamt, är de lyckliga i sina roller mår vi bra. Kanske är det också hemligheten med riktigt goda skådespelare; de har alltid roligt och genom att de njuter, njuter publiken. Vare sig den vill eller inte, för spegelneuronerna speglar. På teatern 100 procent, på bio 80.
Spegelneuronerna bor i den sociala delen av hjärnan och ger oss förmågan till empati och till att härma, och genom det lära oss av andra. I samma del av hjärnan finns talet och kroppsspråket. Spegelneuronerna för en intensiv kommunikation med celler i andra delar av hjärnbarken och utbyter information med dem på en tusendels sekund. De hjälper oss att läsa andra människors tankar. ”Jag är människa, inget mänskligt är mig främmande.” Jag är människa, inget mina spegelneuroner kan spegla är mig främmande. Jag har full empati. På teatern, inte på bio. Kanske det är därför vi drar oss för att gå på teater: för att undvika de där 20 sista procenten av empati som är så krävande. De är vårt sista smithål från ansvar. På teatern avkrävs vi ansvar, svar; aktörerna står där och väntar uppfordrande på våra reaktioner. Våra suckar, skratt, tårar och applåder. Helst inga gäspningar eller hostningar; även det ett svar visserligen. För filmens aktörer räcker det med beundran som respons. Man behöver inte ens ha sett filmen. Och för publiken fylls det tjugoprocentiga hålet lätt av popcorn, gelé och kolsyra.
Tänk att vi alltid glömmer att det är ansvar som ger högsta utdelning.
Den verkliga insikten, den som banar väg för ett nytt liv, för transformation, föds alltid ur en ny erfarenhet. På teatern gör jag erfarenheten, inte på bio. På teatern kan jag läsa tankar, teatern är inte bara tredimensionell, den är fyrdimensionell.
Loading ...
