Jon Fosses universum är sparsmakat och där existerar alla tider samtidigt. I En sommardag möter vi en äldre kvinna och hennes väninna i ett ensligt hus. Att fjorden är närmsta och enda granne antyds med en brygga vid scenkanten.
I detta enkelt möblerade hem kommer vi att förbli under den närmaste timmen drygt, eller är det de senaste 26 åren?
När väninnan promenerar till vattnet möter vi kvinnan som ung i samma hus. Det är höst och hennes man (Philip Hughes) sätter båten i grov sjö för att aldrig komma tillbaka. Kvinnan vakar in förlisningsbeskedet tillsammans med väninnan som ung och hennes man (Zardasht Rad).
Lil Terselius spelar kvinnan rakt igenom pjäsen, medan väninnan tolkas av Mariah Kanninen som ung och Chatarina Larsson som äldre. Det är ett effektivt sätt att skildra hur åren sätter spår men knappast förmår rubba villkoren för vår existens.
Fosses dramatik är skenbart enkel. Den är stillsam, nästan stillastående. I stort sett ingenting händer – ändå lurar ett oåterkalleligt faktum allt närmare för varje outgrundlig replik som fälls. Inga ord kan besvärja det öde som mannen befäster med bestämda årtag i evig sjö. Ingen tid kan förändra det faktum att kvinnan har blivit lämnad ensam i huset med mörkret att förvalta.
I En sommardag finns drag av absurdism i en långt driven språklig upprepning, men Jon Fosse skriver dramatik utan humor. Detta kunde ha varit en brist, men blir det inte i Gunnel Lindbloms suggestiva regi, där orden är ömt undangömda skatter som undan för undan tas fram i ljuset.
Väninnornas skratt från ungdomen klingar som ett eko genom husets korridorer och genom alla år som gått. Det sprider värme trots att tiden har fört de båda från varandra.
Lil Terselius är föreställningens kronjuvel – hennes smärta är tydlig i varje skevt leende och varje långsam handrörelse, men hon har samtidigt en lätthet i sitt spel som tillåter ljuset att sila igenom. Det gör att En sommardag, trots mörkret, är en vacker pjäs som påvisar det vackra i livet.
Loading ...
