VIDEO: Sultanens hemlighet

Det är egentligen inte fel på någonting. Det är skön underhållning, sjyst musik och majjiga scenlösningar, som Erland Josephson underbara entré på en flygande matta, 1200 talets sagoberättare som ska fungera som en förmildrande Verfremdungseffekt gentemot den politiska verklighet, á la 1960-talets Egypten, som al Hakim egentligen vill beskriva.
   I centrum för handlingen står sultanen (Fares Fares) som såldes som slav när han var barn för att sedan avancera till sultan. Men hans herre hann inte med att skriva på frigivningskontraktet innan han dog. En knepig situation för sultanen som alltså juridiskt sett fortfarande är slav. Det hela ska lösas genom att sultanen ånyo säljs som slav för att sedan frigivas av sin nya herre. Om du hänger med.
   Någon ny herre blir det emellertid inte, utan det är till allas förtret en kvinna (Melinda Kinnaman) som köper honom, en kvinna med dåligt rykte på stan, ”horan” som man kallar henne. Och där börjar intrigen hetta till.
   Men vad är det då som känns fel? Personligen hade jag på Dramaten hellre sett Mikael Persbrandt säljas som slav till en kvinna med dåligt rykte och Fares Fares som den sexige Jean kurtisera överklassflickan Julie. Först då menar jag att man kan tala om jämlikhet på scenen, Color Blind Casting i dess yttersta bemärkelse, det vill säga rätt person får rätt roll oavsett etnisk bakgrund eller för den delen kön. Det känns helt enkelt för lätt att sätta Fares Fares som sultan i en arabisk pjäs bara för att han är mörkhårig. Eller för den delen att göra stå upp-geniet Özz Nüjen till böneutropare, vilken tyvärr ger associationer till någonting i stil med Tintinserien Faraos Cigarrer snarare än en riktig person.
Både han och Fares är för bra för det.