Kan du beskriva pjäsen för någon som inte har sett den?
– Det är ett äktenskaps- och relationsdrama som skrevs för 40 år sedan. Den handlar om ett gift par som lever i illusionen om ett barn som inte finns – men som de låtsas finns. Så kommer ett ungt par på besök. (Alexander Skarsgård och Cecilia Frode som Nick och hans hustru. Red:s anm.)
– Det par som Krister Henriksson och jag spelar, George och Martha, för ett slags verbalt krig, medan det yngre paret kanske inte alls har det språket ännu.
Initiativet att sätta upp pjäsen kommer från dig och Krister Henriksson. Varför vill du göra den med just honom?
– Det handlar mycket om kemin mellan två skådespelare. Det fungerar helt enkelt väldigt bra för oss att spela tillsammans. Jag vet inte hur man ska förklara det, men vi ser saker på samma sätt. Som detta att mitt uppe i allt svart, så är det också en väldigt komisk pjäs.
Vad är det som är så häftigt med din roll, Martha?
– Det är ju en stark kvinna och det är en intressant relation. Pjäsen grep mig väldigt när jag såg den någon gång i tonåren. Sedan dess har jag alltid tänkt att det vore fantastiskt att få spela den.
I pressmeddelandet står det att den är lika aktuell idag som på 60-talet. Är den det?
– Ja, så är det ju med kärleksrelationer. Man kan hitta en aktuell pjäs fast den skrevs för flera hundra år sedan.
– Men om jag skulle säga något mer exakt, så skulle det vara livslögnen som är det.
Du säger att pjäsen är oerhört komisk. Kommer du med andra ord att få utrymme i föreställningen för din stora, komiska talang?
– Ja, om jag har den så använder jag den nog i det mesta eftersom det är mycket som är skrivet som är komiskt fast det verkar eländigt när man läser det.
– Det här är ju en rätt tung pjäs, Men trots det så finns det mycket komik i den också, och det tycker jag att jag kan hitta rätt ofta. På samma sätt ser Krister (Henriksson) det och regissören Ulla Gottlieb. Det handlar nog mer om tonträff, att uppfatta delar i relationerna som är komiska, att man kan se sig själv i det och hur löjlig man faktiskt kan vara.
Albees storhet med Vem är rädd för Virginia Woolf ? sägs vara att han lyckas kombinera det vulgära med det poetiska. Är det något som du kan skriva under på?
– Bara att det är så. Just nu kan jag inte säga exakt vad det är, men det var just det som grep mig när jag såg den första gången – och fortfarande när jag läser den. Detta med en stark känsla av det poetiska – och samtidigt nästan ett erotiskt förfall.
Vad har du för förhoppningar på den här uppsättningen?
– Att vi kommer att göra det bra.
– Jag tror att vi kommer att göra en pjäs som väldigt många vill se. Jag tror också att man kan längta efter att göra det därför att vi ser så väldigt mycket annat på tv idag som är lättare och ytligare.
Loading ...
