Mr Hung har en historia att berätta. Han är direktör för den stora Cai Luong-teatern i Saigons första distrikt. Jag träffar honom i foajén en timme före kvällens föreställning. Det är trettio grader varmt utomhus och det vitmålade järngallret ut mot boulevarden är frånskjutet. Några tidiga åskådare börjar anlända, på cyklar, mopeder och i cykeltaxi. Ljudet från trafiken är öronbedövande, så vi lutar oss tätt mot varandra för att kunna prata.
“Cai Luong”, berättar Mr Hung, “kanske liknar det ni kallar för opera i väst. Den framförs med sång och tal, men där upphör också likheterna.” Cai Luong är den teaterform – låt oss ändå kalla den för vietnamesisk opera – som växte fram ur landsbygdens folkmusik, “dan ca”, för ett hundratal år sedan. Vietnam har tre regioner och de skiljer sig åt kraftigt i dialekter och kultur. Så uppstod ur folkmusiken i norr den form som kallas “Cheo”, i
de mellersta delarna “Tuong” och i söder “Cai Luong”. Det var först på femtiotalet som Cai Luong blev riktigt stor i södra Vietnam.
Sjöng för soldater
Mr Hung, en elegant man i femtioårsåldern med ett allvarligt drag över munnen, var själv Cai Luong-artist som ung. Han tillhörde Viet Cong-soldaterna i söder, de kommunistiska sympatisörerna som förde gerillakrig mot Sydvietnam och amerikanerna. Men Mr Hung var egentligen inte soldat – han var Cai Luong-artist, med uppdrag att höja stridsandan hos sina landsmän.
“Jag sjöng för soldaterna i Cu Chi”, berättar han, “både ovan och under jord.” Cu Chi är det område i Vietnam som amerikanerna fruktade som pesten. Här fanns de över tvåhundra kilometer långa tunnlarna, som sträckte sig ända över gränsen till Kambodja, med riktiga samhällen, skolor och sjukhus, på sina ställen åtta meter under jorden. Tusentals Viet Cong levde i tunnlarna under kriget. Här uppträdde Mr Hung redan som fjortonåring. “Jag skulle elda soldaterna, och det var inte vilken scen som helst. Flera gånger råkade jag själv i strid.” På frågan om han dödat, sträcker han upp tre fingrar i luften. “Ba My”, svarar han – tre amerikaner – och skrattar gåtfullt, som inför något dolt för insyn.
I dag har Mr Hung slutat att sjunga, men passionen för Cai Luong har inte släppt. Ett tjugotal föreställningar om året sätter han upp på teatern, och producerar ett femtiotal videokassetter
varje år.
Kvällens föreställning är en nyskriven text till gammal musik och handlar om exilvietnameser i Amerika. I salongen är ljudnivån hög. Människor i alla åldrar sitter bänkade på parketten. När ridån dras åt sidan med en skräll, och strålkastarna tänds, tystnar alla för en stund – men snart återtar volymen i salongen. Folk har inte lämnat sina småbarn hemma. I strålkastarnas sken svävar ett moln av moskiter. Nere till vänster om scenen sitter orkestern om sju man.
Lång utbildning
I Saigon finns i dag fyra skolor för Cai Luong-artister. Det tar omkring fyra år att bli fullfjädrad. En Cai Luong-sångare har en lång livstid, mellan 18- 50-års ålder sägs man kunna hålla sig på topp. Artisten måste ha en särskild bredd, för att både kunna spela teater och sjunga. Det är en intrikat teaterform, som på ett snabbare sätt än vår opera växlar mellan tal och sång. Musiken, som väl känns igen från folkmusiken, präglas av en nakenhet som låter rösten framträda som ett eget instrument. På gatorna i Saigon ser man ofta äldre fattiga komma gående i gränderna, en
person med en elgitarr bakom och en person som sjunger i en handmegafon framför. I den här nakna och utsatta formen påminner Cai Luong ofta om
blues.
Tillbaka till kvällens föreställning: In på scenen stiger en man i vit kostym och vit scarf. Han går långsamt fram till en antydd skogsglänta och tar upp ett gammalt traditionellt instrument, som han börjar spela på. Plötsligt fylls rummet av sång, och en ung flicka uppenbarar sig. Mannen – som föreställer en musikprofessor – ser häpet på henne, men fortsätter att spela. “Vem har lärt dig att sjunga Cai Luong” frågar han sedan musiken tystnat. Det visar sig att flickans föräldrar en gång var berömda Cai Luong-artister i Vietnam, men nu dragit sig undan och gör sitt bästa för att glömma fosterlandet.
Låt oss dröja en stund vid den musikaliska aspekten av Cai Luong. Det vietnamesiska språket har en speciell fonetik, med upp till åtta olika betoningar på ett och samma ord, som beroende på hur man uttalar det får helt olika betydelser. Ett ord som till exempel “cau” kan betyda “duva”, “bro” eller “farbror”, allt efter intonationen. Kanske är det denna musikalitet i språket som gör att ett västerländskt öra i vietnamesisk musik kan höra en melodi i melodin. I vissa stunder uppehåller sig Cai Luong-artisterna som på en pratsjungande brygga mellan sång och tal. När jag
några dagar senare träffar ensemblen över en lunch, och frågar en av de manliga artisterna om han kan tänka sig Cai Luong framförd på engelska, skrattar han högt. “Suc may!” Inte en chans.
Vulgära västerlänningar
I kvällens föreställningen på Mr Hungs teater finns ytterligare en familj – ett lite vulgärt amerikaniserat par, som står för pjäsens komiska stycken, med burleska utspel som väcker förtjusta skrattsalvor i publiken. Stå-upp komik är en utbredd teaterform i Saigon, och ibland lånas rena komiker in i föreställningarna, som annars ofta balanserar på gränsen till det melodramatiska. Paret har en son i tonåren som tar avstånd från den gamla Cai Luong-musiken, men samtidigt är motvilligt attraherad av den. Plötsligt
brister fragment av sångrader fram ur hans mun, som ur ett undermedvetet minne. I ett möte med musikprofessorn spjärnar han emot: “Sluta! Varför ska jag behöva lyssna på musik som är gammal? Det görs ju bra musik idag.”
“Varför skilja på gammal och ny musik?” frågar musikprofessorn retoriskt. “För mig finns bara musik.”
Som med kläder och plagg. Kläder är tillfälliga, underkastade modets vågor. Plagg är det vi människor i alla tider höljt vår kropp i. Musikens yttringar må skifta, känslorna därunder är desamma. Förstår vi det uppenbarar sig en universalitet i det som tycks sinsemellan annorlunda, menar professorn.
Cai Luong är en folkyttring. Varje söndag visas föreställningar på tv i Vietnam, och nu i Februari månad har det varit en stor direktsänd Cai Luong tävling med många kända artister. Genom århundrandet har Cai Luong varit som en spegel av samhället, som även om formen förblivit densamma, förmått att väva in nutidshistoirens förändringar i sina texter. Ändå vittnar många jag pratar med om att Cai Luong är på tillbakagång. Det är en konstform som håller på att deserteras, till förmån för den moderna musikscenen med inlånade toner från Västerlandet.
“Vi är fattiga” berättar My Hang, en kvinna i tjugofemårsåldern, som utan föregångare i familjen valt banan som Cai Luong-artist. “Men jag klagar inte, jag hörde Cai Luong som barn och blev biten direkt. Jag har glädjen att få ägna mig åt det jag älskar. Det är förutsättningen för oss alla.”
Till teatern i stan kommer ett fåtal idag, mycket beroende på
biljettpriserna. En biljett kostar mellan 20 och 30 kronor, och att hyra en videokassett kostar bara drygt en krona. Men på landet går folk fortfarande och tittar – dels för att video, eller ens teve, ännu inte slagit igenom fullt ut på landsorten i det fattiga Vietnam, dels för att biljetterna där bara kostar ett par kronor.
Många Cai Luong-sångerskor har fått betala ett högt pris för denna utveckling – även om de i dag är betydligt rikare än de flesta av sina kolleger. Det är kvinnorna som tagit anställning på någon av landets otaliga “Bia Om”, lokaler dit vietnamesiska män söker sig för att i kvinnligt sällskap sjunga karaoke och dricka öl på kvällskvisten. Varenda Bia Om med aktning har en kvinna som kan sjunga Cai Luong. De får inte betalt annat än i drickspengar, och förväntas dricka stora mängder öl för att dryga ut notan. Somliga går hem med männen för en större slant. Även om de inte gör det, så kan de dra in två-tre tusen svenska kronor på en månad, vilket är betydligt mer än vad flertalet kontorsanställda gör.
I en gripande scen i föreställningens slut tar flickans far, den gamle Cai Luong-artisten till orda, till sång. Det snöar – i form av såpbubblor som svävar ner från taket – och han fryser illa, med tårar som tränger sig fram ur ögonen. Som för så många andra hundratusentals vietnameser i exil runt om i världen sedan kriget, som månar om att visa sina gamla landsmän om att de lever ett rikt och modernt liv, hinner plötsligt den oböjliga längtan efter moderjorden ikapp honom – och han bejakar den med full kraft, där i sin ensamhet, under den amerikanska natthimlen. Kärleken till hemlandet växer från några trevande fraser till en underbart vacker klagande sång. Publiken älskar det.
Loading ...
