En lätt dimma verkar vila över både salong och scen. Över bruna tagelsäckar, taggtråd, mörker. Det är disigt, dunkelt och murrigt, och hörs det inte till och med ett oroväckande droppande ljud från ett bakre hörn?
Det lyckade med den här uppsättningen – det fullödiga helhetsgreppet som också kramar hårt om alla detaljer – slår en redan från första scenen. Den dystopiska plats där vi får se Witold Gombrowicz absurda berättelse utspela sig frammanas med alla medel på full styrka: regi, spel, kostym, scenografi, ljus, mask och musikalisk inramning, med en sorgsen trumpet spelad av en mystisk svartglittrig fluga som ödslig prick över i:et.
Den nya ledningen på Turteatern spänner musklerna med vilja och visioner: tar man sig bara an det ordentligt behöver man inte rädas det stora och svåra. Inte ens en polsk världsgigant som hotade dem som talar om honom på fel sätt (tråkigt och förståndigt) med ”ett grymt straff: jag dör i munnen på dem, och mitt lik fyller deras gap”.
Publiken behöver inte heller vara rädd för en komplex text, det bara att dyka in bland demonerna. För ensemblen är visst lika förundrad över pjäsens vansinniga vändningar och växlingar som du.
Och nog finns det lik här, men döda är de inte. Helt mardrömslogiskt är det knyckiga zombies som befolkar scenen när soldaten (Mia Benson regerar i sin roll!) kommer hem efter kriget till föräldrarna (Hannes Meidal briljerar med sin inre gubbe) och den före detta fästmön (skamlösa zombieprinsessan Py Huss Wallin). Där han hamnar i den outgrundliga intrig av bröllopsbestyr, relationstrassel, moralfrågor, maktkamp och språkfilosofi som till slut gör honom till dödsgalen diktator.
Det finns longörer, och visst uppstår en viss mättnad efter tre timmars extra allt vad gäller konstlat spel. Men när det är bra går så många varv mellan verklighet och lek att jag till slut tappar koll på vad och vilka som egentligen är det verkligt konstiga och absurda här: karaktärerena och pjäsen, de på scenen som spelar teater, eller jag i min tillvaro?
Som sagt, ett hårt grepp även om små detaljer. Som publikens hjärnor.
Loading ...
