Det är en historisk välgärning av Malmö opera att blåsa liv i Tirfing efter operans drygt hundraåriga törnrosasömn. Berättelsen är baserad på en gammal isländsk saga. Kungadottern Hervor (Martina Dike) kräver att få sin fars magiska svärd Tirfing. Hon får det på villkor att hon klär ut sig till man och aldrig avslöjar att hon är kvinna. Hervor blir snart en känd viking med hjälp av det oövervinnerliga svärdet, men med kärlekslivet går det alls inte lika bra. Hon är hemligt kär i sin bästa vän Vidar, men får inte visa för honom vem hon egentligen är. Hon tvingas slåss med honom i en duell, drar Tirfing, och naturligtvis dör Vidar (Daniel Hällström). Utan honom vill Hervor inte längre leva och gräver åter ner Tirfing i sin fars gravhög innan hon tar sitt liv.
Musiken är en sorts ”nordisk Wagner”. Wilhelm Stenhammar har tydligt inspirerats (stulit från) Richard Wagner, med ledmotiv, kromatik och tät orkestrering. Det är dramatisk musik som är lätt att ta till sig. Malmö operaorkester spelar underbart flödande, men orkestern hade gärna fått vara ännu större för att få till den riktigt maffiga effekten.
Att sätta upp en vikingaopera 2011 är en utmaning. Men Per-Erik Öhrn har lyckas hitta ett koncept som känns riktigt fräscht. Vikingavärlden är här en fantasi hos en nutida kvinna som drömmer sig bort från en utsatt tillvaro. Martina Dike i huvudrollen är i en klass för sig, kraftfull i både röst och gestalt. Hon bär musiken i tydliga linjer och det märks att hon är van att sjunga Wagner. Även Ulrika Mjörndal som Gullväg och Daniel Hällström som Vidar fyller ut sina vikingakostymer, men i flera av de mindre rollerna låter det en smula klent.
Librettisten Anna Bobergs livsöde skulle förtjäna en egen opera. Som flicka förbjöds hon av sin far att bli konstnär, men gjorde revolt och blev känd för sina spännande tavlor från vildmarken. På en fest träffade hon Stenhammar som bad henne skriva ett operalibretto. Många menar att Hervor symboliserar Boberg själv; hon slog sig fram i männens värld med penslar istället för svärd. Det är lätt att dra paralleller till nutiden och jag har nog sällan kunnat identifiera mig så mycket med en rollfigur på operascenen som med Hervor.
Tirfing på Malmö opera är en unik upplevelse. Helheten dras ner av att alla sångare inte riktigt håller måttet och av vissa stillastående scener, men den är väl värd ett besök. Kanske dröjer det hundra år till nästa gång.
Loading ...
