En undersökning av kvinnobildens utveckling sedan 1921 speglat i tidningen Hemmets Journal. Det låter som ett ämne för en avhandling, men är utgångspunkten för Teater Edvins feministiska kampkabaré.
Det är således en vid och svår fråga som gruppen tagit sig an, en fråga som dessutom dryftats både i bok- och teaterform de senaste åren. Jag tänker närmast på Maria Svelands Bitterfittan och Suzanne Ostens Jösses flickor – Återkomsten. Teater Edvin har dock valt att göra en vild kabaré av sitt inlägg i jämställdhetsdebatten; ett innovativt drag som förhoppningsvis kan bredda diskussionen.
Hemmets Journal är förstås full av stereotypa könsroller som är tacksamma att använda för feministisk kritik. Som väl är vet Teater Edvin att rikta kritiken inte i första hand mot kvinnorna utan mot de samhällsstrukturer som antas vara upphov till problemet.
Emellanåt blir de dock väl stereotypa själva och alla scener känns inte helt relevanta för föreställningen. Att baka in den moderna storstadsmänniskans stressiga liv och behov av att sitta på en stubbe i skogen gör till exempel att föreställningen tappar fokus. Det spretar åt olika håll och ibland saknas en koncentration på den fråga man velat undersöka.
I vissa scener glimmar det dock till. Som när Sandra Skavén sjunger att hon gör vad som helst för kärleken, och därmed pekar på att det är längtan efter kärlek och rädslan för ensamhet som ligger bakom att könsrollerna aldrig tycks förändras i hemmets sfär.
Gruppen närmar sig där frågan om den fria viljan, och förmår faktiskt föra diskussionen om stelnade könsroller vidare. Önskan om att bli älskad växer ur de historiska nedslagen i Hemmets Journal till något som ställer sig i vägen för den kvinnliga frigörelsen.
Ett av de starkare greppen i den något ojämna föreställningen är när man i en diskussion mellan mormor och barnbarn om just könsroller och valfrihet bryter fiktionen för att låta skådespelarnas egen frustration välla fram över scenen.
I Högkvarterets källare sitter vi utspridda längs väggarna i det sammetsinklädda rummet och det är när gruppen tar fasta på detta och närmar sig oss istället för att försöka underhålla som föreställningen blir som starkast.
Loading ...
