Huvudpersonen Lisa (Karin Oscarsson) lider av dissociativ störning. Enligt Cullberg ett splittrat tillstånd där patienten uppvisar tecken på “vansinne”, talar konstigt, svarar god dag yxskaft, hallucinerar.
Efter ett märkligt möte hamnar den vilsekomna Lisa i landet Dissocialia, eller snarare tar hissen (faller som en annan Alice i Underlandet) för att ta reda på en förlorad timme. Och nu börjar trippen på allvar. En strid och ljudlig ström av bisarra David Lynch-figurer som pratar nonsens och uppför sig … ja, just det, knäppt. En ursinnigt kåt getabock (Tobias Almborg), en tröstande isbjörn (Willy Boholm), en Borttappad Hittegodsavdelning med knasigt mänskligt innehåll, för att nu nämna några av “galenskaparna”.
Första akten är helt surrealistisk. Vild och djärv enligt regissören Tereza Anderssons, scenografen Elisabeth Åströms och koreografen Mattias Carlssons recept. Bildmässigt ett äventyr och skräckblandat vacker. Men som teatraliserad psykisk “insida” inte helt lyckad: för lång, för obegriplig, svajig publikkontakt (på premiärföreställningen). Andra akten däremot är kort, realistisk – minimalistisk – och mycket berörande. Allt som tidigare spelats upp får sin (efterlängtade) förklaring och läkandets realtid kan ta vid.
Loading ...
