”Sådanne stakkars vildænder er vi jo egentlig alle her på denne jord”. Självfallet hade Henrik Ibsens samtida författarkollega Jonas Lie rätt: vildänder är vi ju allihop.
Även Ibsen himself, åtminstone som almindelig människa. Som dramatiker är han desto mer örnlik.
Vildanden är nästan jämt en slow starter, och inte heller Torbjörn Astners iscensättning, bearbetning och, med hjälp av Magnus Möllerstedts gråtonade scenrum, lyckat varsamma överföring till ett softat 1949 slipper undan en viss initial tröghet. Som trots allt måste uthärdas (eller avnjutas).
Redan utanför dörren till direktör/grosshandlare Werles sobra hus börjar undertexterna spela sitt ödesdigra spel med människorna.
Så okej, det ÄR långsamt, till en början, men inte stillastående, och den återberättande tiden måste få ha sin gång. Liksom eskaleringen av konflikter och det gradvisa utmejslandet av karaktärer.
Livslögn eller sanningsiver, och till vilket pris? Diskussionen förs på flera nivåer, men i likhet med Thommy Berggrens uppsättning på Stockholms Stadsteater 2008/2009, har även Astner skippat den luttrade skeptikern Rellings, Hans Henriksson, slutord ”Fan tro’t”, till förmån för det svikna barnets perspektiv.
Och det är också hos Nadja Mirmirans tonåriga och klart genomlysta Hedvig vi till slut dröjer kvar. I den sista scenens uppslitande tragik, där allting på något egendomligt sätt också tar sin början.
För fler barn finns uppenbart i Östgötateaterns distanserat blottläggande och utsökt välspelade vildand. Egentligen uppvisar varenda en, utom Marika Strands vibrerande Gina Ekdal och Gabriella Boris eleganta Fru Sörby, som ju har fullt upp med att stötta andra, det avvisade barnets trauma; det som sökt och söker ömhet, men inte förmår ge.
Sanningssägaren Gregers Werle i Sven Angleflods nerviga tolkning, Tobias Almborgs sällsynt självupptagne, ynklige och megalomaniske Hjalmar Ekdal. Christian Zells deklasserade Gamle Ekdal, ett barn på nytt i sitt kompensatoriska vindkupemenageri, där vildanden ligger som ödesmättad symbol för allt och alla, och som ytterligare en skadskjuten medlem i en familj, där sval dysfunktionalism sen länge tycks råda.
Och Willy Boholms direktör/grosshandlare Werle, mannen ur vars diktatoriskt krassa kappa alla intrigtrådar emanerar?
Tja, barnet inom oss kommer ingen undan.
Loading ...
