Vilket jävla öde

Vilket jävla öde. Ursäkta uttrycket. Att först berövas en barndom, en ungdom. Inte ha någon mänsklig kontakt under hela sin uppväxt. Inte uppfatta världen utanför ett mörkt stenrum. Så isolerad att han knappt kan se, prata eller gå. Sedan kastas ut i världen med endast en lapp i handen. Men inte nog med det – långt därifrån. Först blir han en cirkusattraktion, sedan ett medicinskt experiment, utsatt för politiska spekulationer för att till sist efter att ha bevakats och indoktrineras i fem år, mördas.
   Själamord kallade juristen Feuerbach det för på den tiden. Det är snäppet värre än mord på bara kroppen.

Blev berövad allt
Kaspar Hauser blev berövad allt – precis allt. Men det tar inte slut här, denna årtusendets mest spännande kriminalgåta har så många bottnar och så många tolkningsmöjligheter att självaste Hamlet är hotad – med den viktiga skillnaden att Hauser inte är fiktiv. Den stackars Kaspar får aldrig vila i frid. Psykologer, historiker, forskare och konstnärer gräver gång på gång upp myten och omrangerar fakta efter sitt huvud och använder den utsatta pojken för sina syften. Då, han dök upp en dag 1828 i Nürnberg, passade han perfekt in i Rousseaus tankar om naturbarn och i debatten om motsatsparet natur – kultur.
   ”Han är ett levande exempel som motbevisar doktrinen om arvsynden” skrev samme Feuerbach och syftar på att pojken, utan uppfostran, utan möjlighet till att ta efter andra människor var den vänaste, snällaste och harmlösaste varelse man kan tänka sig. Inte ens när han förstod att han blivit berövad allt blev han arg eller ens besviken på sitt öde.

Eftervärldens sökande i myten Kaspar
Peter Handke debuterade som dramatiker 1967 med pjäsen Kaspar där språkets förmåga att forma människan står i fokus. På sjuttiotalet gjorde Werner Hertzog myten högaktuell med sin film Kaspar Hauser som avslutas med en grym scen där man till och med skär sönder pojkens (spelad av en 40 årig Bruno S) hjärna efter att han mördats. Jag ser det som en symbol för eftervärldens sökande i myten Kaspar – på personens bekostnad.
   Än i dag snurrar Kaspars frågetecken runt världen och skapar oreda i diverse boklådor, biografer och teatrar. I vår tid är det uppenbart att han är högintressant. Filmer spelas fortfarande in med Kaspar som förebild. Bad Boy Bobby av Rolf de Heer och Peter Sehrs Kaspar Hauser från 1994, till exempel.
   Minst en bok om året som reder i myten kommer fortfarande ut, och en artist som Suzanne Vega kan naturligtvis inte låta bli att sugas in i detta barnaöde. I låten ”Wooden Horse (Caspar Hauser’s song)” fokuserar hon på den träleksak som var hans enda sällskap i cellen: ”When I’m dead. If you could tell them this. What was wood became alive. What was wood became alive.” Sjunger hon med sorgsen sentimental stämma.
   Hans korta liv har också silats genom storheter som Rilkes, Verlaines och Melvilles bläck.

Tre kasparprojekt med svensk anknytning
Bara i år görs tre svenskrelaterade jätteprojekt kring legenden. Den sjätte danska dogmafilmen som heter Et riktig meniske är en modern kasparhistoria. Regissör är Åke Sandgren (mannen bakom Kådisbellan och Små och stora män).
   I Stockholmsförorten Gubbängen spelades i våras en stor uppsättning, som öppningsevenemang för kulturhuset City, med konstnärskollektivet Moment. Pontus Stenshäll satte upp en egen dramatisering av Jakob Wassermans bok Sin tids gåta från 1908 (samma version som Hertzog använder som underlag för sin film).
   På Malmö musikteater satsar man stort på en musikal, regisserad av Johanna Garpe med Rikard Wolff i en av de bärande rollerna och bland andra Cardiganproducenten Tore Johansson bakom musiken. Så visst lockas vår tid också av detta hemska öde. Det är skrämmande uppenbart.

En historia kantad av mystiska dödsfall
Vem var då denne Kaspar? Ett ettrigt rykte påstår att han är en bortrövad prins, eller snarare en undanröjd tronarvinge av Baden. Man vet inte exakt hur gammal han var, men uppskattningsvis 16 år gammal och tiden stämmer något så när överens med att en liten bebis – son till Karl och Stéphanie av Baden dog av sjukdom. Därmed stod de utan tronarvinge. När Kaspar plötsligt dyker upp där på torget så tar det inte lång tid innan ryktesspridningen är igång. Kan det vara han? Byttes det kungliga barnet ut i krubban mot ett sjukligt? Den unge mannen på torget kunde bara säga en mening; ”Jag vill bli en ryttare som min far en gång var.” Gång på gång, utan att verka förstå vad han sade.
   Trots en uppsjö olika eftersökningar kunde ingen bevisa vem han var. Men efter ett misslyckat mordförsök förstod de flesta att han var farlig för någon. Andra påstod, och påstår fortfarande, att han var en bluff, en skojare som iscensatte attentatet för sin trovärdighets skull.
   Men ett andra mordförsök lyckades. Han hade givit sig i väg ut i en park för att träffa någon. Antagligen med ett löfte om att få reda på vem han egentligen var. Det är bevisat att folk i väldigt hög ställning inom hovet trodde att han var Karls son. Men personen i parken högg istället ned honom med kniv.
   Trots att han var döende betvivlades hans tillstånd in i det sista och på hans dödsbädd anklagades han för att simulera. En rad tvivelaktiga personer svärmade kring denne yngling och alla som mötte och arbetade med honom dog snart, ofta under mystiska omständigheter.

DNA-teknik avslöjar vem han inte var
Fortfarande är det oklart vem han var. Men från och med förra året vet vi i alla fall vem han inte var. Med hjälp av modern DNA-teknik och Kaspars nerblodade jacka och mordvapnet fastställdes att han omöjligt kan ha varit tronarvinge. Min första tanke när jag läste tidningsnotiserna om bevisen var att han kanske äntligen skulle få vila i frid. Men efter att ha läst Jeffrey Moussaieff Massons bok Lost Prince – the unsolved mystery of Kaspar Hauser inser jag att jag hade fel.
   Även om boken kom ut fyra år innan DNA-testet tillkännagavs och Masson överväldigande presenterar, om inte bevis så indicier på att Kaspar var den bortstoppade prinsen, så sätter han fingret på något viktigt. Masson är intresserad av Freud i relation till barnmisshandel och i Kaspar ser han inte längre det stackars slagna barnet utan istället en symbol för det misshandlade barnet i oss alla. Jag tror att han har en poäng. Annars vore ju alla dessa tolkningar och omtolkningar numera onödiga.