Hur kan man mysa när man egentligen borde bli upprörd? När jag har granskat den svenska teaterverkligheten har jag kommit fram till att det handlar om att man omger det som sker på scenen med signaler som distanserar skådespelarna från publiken. Detta skapar mentala skyddsnät som likt verkliga skyddsnät påminner publiken om att det bara nästan är på riktigt. Typiskt nog heter en sådan föreställning Nästan som på riktigt (Kajsa Giertz/Byteatern), en annan är Andromaque (Mats Ek/Dramaten). Den här metoden liknar den som används i de populära dokusåporna och intressant nog refererar både Ek och Giertz till dokusåpan som fenomen i föreställningarnas programtexter.
Låtsasfarliga hårdrockare
Hos Asterix skapas en låtsaskonfrontation mellan de rika romarna och de fattiga skådespelarna. Något liknande upplevde jag i Unrealestate (Szyber/Reich/Kungliga Baletten). I förhandsreklamen gjorde man en stor affär av att rocken nu släppts in i operans guldsalar, men det som visas är en tämligen oförarglig schablon av ett rockband. På sätt och vis påminner musikerna om Asterix skådespelare, de låtsas bara vara störande och när sångaren då och då morrar åt publiken blir det nästan komiskt. Och likadant är det med baletten, som även de snarare spelar sig själva än visar vad de kan vara. I likhet med Asterix publik kan publiken, oavsett om de tillhör rocklägret eller balettlägret, mysa åt att man faktiskt är med om något alldeles särskilt trots att man egentligen inte är med om något alls! Något liknande händer i Romeo och Julia (Dramaten/Cirkus Cirkör). Istället för att konfrontera publiken med all den dagsfärska problematik som detta stycke rymmer, skapar man en show som spelar på publikens lägsta instinkter. Tyngdpunkten i dramat flyttas från nyckelscenerna, som snabbt flimrade förbi, till sidoscener med töntiga och till oändlighet utdragna sex- och religionsskämt.
“ Romarna är inte kloka!”
Men vad händer när denna skyddsnätsvana publik oväntat drabbas av teater utan skyddsnät? Låt oss gå tillbaka till scenen ur Asterix och skatten. Under föreställningen blir Obelix så nervös att han inte kommer på något att säga, utom det han alltid säger: Romarna är inte kloka! Nu blir det fart på publiken. Armén kallas in och det slutar med att skådespelarna döms att bli uppätna av lejonen på Kolosseum i Rom. Obelix kan inte distansera sig från publiken som därför inte kan undgå att ta åt sig av budskapet i hans ord. Plötsligt är det på riktigt och publiken blir rasande. En liknande ilsken reaktion – om man tar bort armén och lejonen – har jag upplevt hos min medpublik på föreställningar som saknat skyddsnät, till exempel Ibsens Gengångare (Ingmar Bergman/Dramaten) och Seppuku (Josef Tran/Cullbergbaletten). I båda dessa föreställningar visar man en verklighet utan försköning, utan att skona publiken med ett ironiskt, distanserat skratt som filter mellan scen och salong.
Vad vill vi se?
Om teatern skall kunna fullgöra vad jag anser vara en av dess viktigaste uppgifter, att leda publiken fram till katharsis – ett tillstånd av emotionell bearbetning – måste den våga gå i äkta konfrontation med publiken. Och visst finns sådan teater. Men frågan är vilken slags scenkonst vi som publik vill ha, vill vi ha teater med eller utan skyddsnät? Självklart är det lätt – och kanske mer korrekt – att säga att man vill ha teater utan skyddsnät. Men hur väljer vi egentligen?
Loading ...
